Jag trodde om kärleken att den var kärlek, att liv var liv och död var död. Jag trodde att det som låg i fjärran var långt borta, och att det som var nära var nära. Jag trodde att dagar var dagar och att tid var tid.
     Jag trodde att människorna var människor och att ljuset var ljus, även då det falnat och givit vika för natten. År till år, vener till träd, så väl hade jag aldrig känt livet, aldrig upplevt det eviga intet eller hur omöjligt det var att upphöra. En dags rymd trodde jag vara varken kortare eller längre än den föregående. Den gick mig aldrig förbi, alltid kände jag den som oändlig.