Du har förmodligen sett henne någon gång? Flickan som bor uppe på den krokiga lägenheten på den förlorade kullen? Man brukar se henne gå ut på förmiddagarna, ibland på eftermiddagarna och promenera genom den ängsliga parken. Du kommer att känna igen henne när du ser henne, för på hennes lilla huvud sitter hennes svarta, gamla plommonstop.
Plommonstopet får alltid följa med på hennes utomhusvistelser, oavsett åt vilket håll vädrets humör svänger åt, får den sitta där och täcka hennes bräckliga hjässa. Sannerligen sitter den fast som gamla rötter, för flickan var nämligen väldigt fäst i sitt plommonstop. Från början var den tänkt att bäras som en finhatt på informella evenemang, men eftersom hon föredrog promenader framför umgänge fick plommonstopet äran att följeslå henne på hennes promenader.

När hon lunkade längs promenadstigen med sina tunga kängor, kappa med instoppad halsduk och såklart hennes plommonstop, vandrade inte bara hennes fötter på den asfalterade vägen, också hennes tankar började röra sig fritt då. Tankarna var inte beroende av hennes taktgång, utan var mer fria att gro hur som helst i hennes invecklade tankebanor.
Det kunde vara nya tankar som börjat gro och växa hejvilt till nya förgreningar. Högre, högre upp växer sig tanketrädet över det blå. Tillslut har den lilla tanken förvandlats till ett törnrossnår som var benägen att hejda en att försöka trassla sig ut ur. Oh ja, hon kunde fastna länge och gräva sig djupare än till Jordens inre.
Det kunde vara gamla, dammiga tankar som återuppväckts från sin tillfälliga dvala. Dom var inte heller lätta för henne att handskas med, fastän de hade varit förseglade under en lång tid. Upplevelser är så konkreta att de förblir oförglömliga. De är dessutom envisa, som ogräs växer dem sig tätt inpå och tar över allt i hennes odlade tankerabatt.
Det kunde också vara abstrakta tankar om framtidsvisioner som besökte henne. Inte för att hon tänkte så mycket på sin egen framtid, men hon undrade gärna vad som skulle hända med gubben som varje dag satt på parkbänken eller skatan som alltid letade efter mat i papperskorgarna. Eller så kunde hon associera ett objekt och börja fantisera till något väldigt surrealistiskt. Då skakade till och med hon på huvudet och började tänka på något annat istället.
Det var mycket att hålla reda på och en sak kunde man vara säker på, hur lätta eller tunga tankarna må vara var det alldeles för mycket att hålla reda på. Ja all sin dar, det var mycket i hennes huvud som skulle knoppa ur hennes hjässa. Tack och lov har man inte sett det ännu, för än så länge sitter hennes plommonstop lika prydligt på huvudet som vanligt. Men vem vet, kanske hattens funktion är mera åt cykelhjälmens håll?

Nu var det så att det råkade vara en dag då det var lite gråare och kyligare än vanligt. Meteorologerna i TV-skärmen varnade för busväder och oberäkneliga vindpustar. Uppenbarligen lagde inte flickan ned mycket tid framför TV-skärmen eller så brydde hon sig inte om vad meteorologerna sade, hennes promenader i tankegångarna kunde man inte förhindra. För när hon gick ut hade hon ändå satt på sig sitt plommonstop.
Molnens små tårar föll ned med små smattrande ljud och vinden lekte med den förmultnade löven som ingen hade ork att kratta ihop till en hög. Flickan drog åt sin kappa och halsduk ännu mer när hon plötsligt fick motvind. Hennes tunga käng-kliv blev tyngre, till och med hennes tankar fick kämpa mot motvinden för att kunna hålla reda på sig. Då kom plötsligt en stark vindpust som tog tag i plommonstopet. Plommonstopet som hade tidigare klarat sig från vindens hyss, var lika oförberedd som flickan när plommonstopet tappade sitt fäste och flög iväg! Flög iväg gjorde den verkligen och förgäves försökte flickan greppa tag om hatten ifrån vindens grepp, men då var det redan försent.

Med vindens starka grepp kom den högre, högre och ännu högre upp i luften. Ja, så pass högt att om plommonstopet hade ägt ett par ögon så skulle plommonstopet kunnat skåda dess vy. För just då befann sig plommonstopet högt över den mångsysslande staden. Över alla hus, över alla skyskrapor och ännu högre än kyrkotornen. Och plommonstopet fortsatte att flyga med i vinden.
Det var då, som den bångstyriga vinden upptäckte detta märkvärdiga plommonstop. Inte visste vinden heller att det var ett plommonstop heller. Med sin vinande viskning frågade vinden plommonstopet: ”Var är du på väg någonstans, lilla märkvärdiga fågel?”, men fick inget svar av plommonstopet. Inte konstigt, eftersom det var ju trots allt ett plommonstop.
Vinden var inte bara bångstyrig, utan frågvis och ytterst nyfiken över detta märkliga ting.
”Minsann, du är ej vinbeklädd eller högljudd som de andra. Du vet väl att det är lite försent att resa till syd nu?” sade vinden, men som tidigare fick vinden inget svar tillbaka. Då bestämde sig vinden att undersöka plommonstopet från topp till tå. Visserligen var ju plommonstopet inte mycket mer märkvärdigare än sin svarta färg och form. Då vindens pust blåste inuti i hatten upptäckte vinden något ytterst märkligt. I hatten fick vinden grep om massa luddiga, trassliga tankar och de var dessutom oerhört tunga! Vinden var helt förbryllad.
”Men främling! Du är tyngre än en havsörn och du bär på mer föremål än vad en klåfingrig kråka någonsin skulle kunna hålla i. Minsann, du är allt märkvärdig!”
Vinden undersökte varje trasslig tanke noga. Det var verkligen som en skattkista! Man kunde hitta allt mellan sköra viskningar, till djupa minnen och smakfulla känslor. Men ju mer vinden betraktade varje tanke blev vinden mer vemodig av sig.
”Det är som att vara för ena stunden en skön sommarvind, till att bli en bitter vinterkyla.” Sa vinden bekymrat medan vinden vred och vred på plommonstopet. ”Stackars lilla märkliga fågel, att behöva bära på allt detta!” sade vinden vemodigt. Då fick vinden en lysande idé. ”Jag vet! Jag ska göra dig lättare från all dess tunga ting du bär på!” Sade vinden, vände plommonstopet upp och ner, plockade ut alla trassliga tankar och spred ut dem i luften. När tankarna kom i kontakt med luften löstes dem upp och blev ingenting kvar. Plommonstopet blev allt lättare och lättare, och kom högre och högre upp. Den blev så lätt att den följde vinden vart den en blåste.
”Minsann, du verkar bli fäst vid mig. Det kan du inte vara, jag är vinden! Den som reser men aldrig stannar. Utan vila och ro vakar jag över denna värld. Jag ser till att havens vågor rör sig och det är jag som sprider fröna så de kan gro. Visserligen är det väldigt ensamt att göra allt detta själv och att ha en trevlig reskamrat som du, det skulle inte så dumt! Men minsann, ensam kan jag dig inte heller lämna.”
Vinden blev allt mer mjukare över denna oväntade vänskap och höll plommonstopet kärt. Medan vinden svepte sig över marken tappade plommonstopet allt mer tankar och spred ut dem i luften. Plommonstopet var nu nästan tomt på det tunga.

Kvällen hade precis blivit klar med sina sysslor när vinden hade blivit allt mer till ro än vanligtvis och bestämde sig för att sakta ned. Det var då som vinden plötsligt stannade upp. Mycket oväntat av vinden, men det var något som fångade vindens uppmärksamhet. Det var precis utanför en krokig lägenhet på en förlorad kulle som vinden hade stannat. Inte var det för att lägenheten eller kullen var märkvärdig, men i ett fönster kunde vinden skymta något. Det var en flicka, flickan som hade tappat sitt kära plommonstop. Denna flicka satt vid matbordet vid köksfönstret med en tom tekopp. Inte var bara hennes tekopp tom, utan hennes blick och tillvaro var lika tom som yttre rymden. Det var sorgligt att se hur tomt hennes tomhet var och vinden blev bekymrad över denna flicka. Vinden visste inte varför, men flickan var så bekant.
Vinden tittade i plommonstopet och upptäckte att det ända som fanns kvar var en liten, liten skör viskning. Viskningen var så skör att den höll på att tyna bort, men vinden hann greppa tag om den innan den försvann. Vinden lyssnade till viskningen och lämnade omsorgsfullt tillbaka den i plommonstopet igen. Sedan lämnade vinden plommonstopet på flickans fönsterbräda och sade:
”Hej då, det är här du hör hemma”.
Med en lättsam pust blåste vinden i björken som stod bredvid lägenheten så att dess grenar krafsade på flickans fönster. Sedan blåste vinden vidare, ännu lättare än någonsin iväg och lämnade den förlorade kullen.
Flickans tomma ögon uppmärksammade detta krafsande ljud och fylldes åter i liv när hon upptäckte att sitt förlorade plommonstop låg på fönsterbrädan. Hon öppnade fönstret och hämtade sitt älskade plommonstop. Hon höll i den ett tag, för den var mycket lättare än vad hon mindes att den var. Hon vred på den lite, men det var inte mer än så. Med lättnad satte hon på sig plommonstopet. Henne tomma kropp fylldes med den sköra, tunna viskningen.

Och det fick henne att minnas.

Det hon hade glömt.