En renässansens man, poet. Anno 10-tal i
postsovjetiskt västerland: Bör, av
nödvändighet, betraktas av sin omgivning som
en fascist. Ty drakens garderob är mycket
större, mycket bredare. Än någonsin vi gatans
män och kvinnor för vårt inre kan förstå. Och
skrudar byts, beroende på kvällens klädkod,
maskerad. Man applåderar åt teaterkungens
långa skört på fracken. Och sparkar vilt på den
som har fått dräkten, kvällens bov.

Liksom ett persiskt skådespel: Imam Hussein
blir överfallen utav desperados. Och publiken,
vildare för varje år, känner sötman i sin mun
att medelst sparkar mot ett hot få visa upp sin
godhet, sin förträfflighet och givna plats i
flocken. Och en skådespelare, måste tyvärr bli
offrad, dö.

Och på marken ligger den vi har valt ut, ett
svin. Skriker vi. Han ligger där och vi är arga:
ingen läser vad han skriver ingen lyssnar till
hans ord. För piedestalerna är många, vissa
tomma. Och för varje spark som dunsar in i
mannens njure, vattnas det i munnen på oss
av applådens sötma: Flock publik. Och ledarna
är nöjda med oss när vi skriver att ”vi kräks”.
Vid blotta åsynen av syndabockens skepnad
där han ligger ner på marken, vi får en kort
förmaning enligt reglerna för vett och etikett.
Därefter blixtsnabb karantän i en arrest där
kvällsmålet är kryddat med martyrens milda
ört. Och sedan har vi en av piedestalerna till
vårt förfogande: vi blir en myndighetsperson
på Sveriges Radio.

Alla springer, vilt, så vilt att stoftet av det guld
som vinns vid varje spark på offret, synes
sprätta, sippra ut från våra fickor. Men
förvildade av leken, har vi inte tid att bry oss:
mer guld än vad vi spiller ut, kan vinnas av de
sparkar som, måhända inte träffar bäst, men
bäst markerar våra känslor; avsky.

Och när ni tröttnat på att sparka,
sverigedemokraten där han ligger. Går, en till
fascist, fram och frågar hur han mår, och
borstar av hans tröja, lägger på förband. För
de som stod i ring har blivit trötta och behöver
vila, har gått hem.

Av nödvändighet, måste poeterna i detta
sällskap få fascistens titel. För att komma till
den ort, den plats. Källan. Där fritänkares
livselixir syns rinna. Där porlet gör de hårdaste
av ögon milda. Där heroinet kan förtäras, utan
någon masspsykosens bakfylla