kanske är det självklart vi är ju människor är vi?
vi skrapar och drar krattar i jorden
för det står skärvor här
långa rader av berättat oberättat
rinnande genom floder och odragna linjer
och vi reser uppåt bortvridna 
där 
på andra sidan kanten
bland skjortärmar av liv
som önskade någon förtälja om omöjligheten bakom frågan
för mot ytan rör sig det svarta
en förvälvd missformning
ett eko av sorger burna olika
men vi är ju människor är vi
och i rörelsen faller svaret splittrat rött