Nu har jag gjort det igen, tagit upp luren och ringt dig för att se om du är vaken, för att höra om du är tillgänglig.
Självklart svarar du ja, för det är det du alltid gör. Du kommer och hämtar mig när jag vill, var jag vill, utan större klagomål.
Utan några klagomål.

Vi måste stanna vid första bästa öppna mack, utan att du riktigt tycks vilja säga varför, fast jag frågar om du ska tanka eller köpa snus. Till slut säger du att det är kaffedags.
Och när du då går in för att köpa ditt morgonkaffe, ja då gråter jag en skvätt. Bara för att få ut den ångest och rädsla du alltid triggar när jag sitter i bilen med dig.
Så när du sedan kör i hundrasextio på motorvägen och vi äntligen hör den där smällen, inte som jag alltid föreställt mig att det ska låta när jag åker med dig. Nej, du säger att det är hjulet som lossnat, fast egentligen var det däcket som pajat.

På motorvägen.
I hundrasextio.

Och jag undrar varför jag plågar mig själv såhär. Varför jag åter igen ringer just dig. Varför jag inte bara kan ta det där jävla tåget hem efter en natt som denna.
Men jag vet redan svaret. Jag är lat. Och det är så förbaskat bekvämt att ha dig där, både för det ena och det andra.
Men framför allt så att du kan köra hem mig.
På motorvägen. I hundrasextio.