'Hela livet' går människan mot sitt slut i
'full medvetenhet' om att hon skall dö.
Ändå är vi oförberedda då slutet kommer.
Hur är det alls möjligt? Jo, vi hade ju så

mycket 'kvar att göra', trots att många av
oss i mångt och mycket skjuter på det där
vi skall få gjort. Hur väl rimmar egentligen
det med viljan att hinna få saker gjorda?

Döden kommer väl inte mindre fort om vi
skjuter våra projekt framför oss? Så är det
också med mig själv. Jag skjuter gärna upp
till morgondagen det jag kan fortsätta med

redan idag, efter att ha påbörjat det 'igår'.
Men en hel del människor klarar av att leva
sina drömmar och det är ju skönt för dem.
Resten av oss 'sitter i klistret' och kommer

ingen vart. Då återstår frågan, hur tar man
sig alls ur? Eller är den periodiskt åter
kommande håglösheten en livsstil i sig?
Man kan ju undra över om själva dröm-

mandet är nog och att vi alldeles för sent
inser att vi har chansen 'mest hela tiden',
blott vi förstår att gripa den? Istället skyller
vi på omständigheterna. De har aldrig varit

nog gynnsamma för att världsomsegla, bestiga
k2, bli guldletare, muta in en ädelstensgruva
i Australien, bli författare, flytta till ett annat
land, skaffa barn eller vad det nu kan vara

som ligger en varmt om hjärtat. Själv har jag
aldrig ens bestigit en häst trots att det gick så
många teveserier och filmer om hästar då för
tiden, medan det ännu fanns en rimlig chans

att förverkliga sina drömmar. Jag har inte
heller klättrat annat än på väggarna hemma.
Istället för att våga mig på ett mindre berg.
Som sagt, hela livet går vi och väntar på döden

och är så rädda för den att det hämmar oss att
förverkliga våra drömmar. Just nu drömmer
jag mest om att få litet mat i mig, det är helt
enkelt dags för mig att göra slag i saken och

vandra iväg ut i köket, ta mig där en matbit.
Hur svårt skall väl det kunna vara, på en skala?
Att lämna den trygga platsen framför datorn
och larva iväg ut i köket till dagens sysslor.

Jag som skrivit detta lämnar nu läsaren till
sitt eget privata öde att göra av dagen vad den
kan bli till och inte lämna någon möda sparad
heller. Vänliga hälsningar från eder förbundn

(oläslig namnteckning)


*Om bilden. Alla som besökt platsen kan
med utgångspunkt av bilen fastslå
A. Att den inte befann sig där förut.
B. Den är felparkerad.
C. Det nog var sommar eller rent av sensommar,
med tanke på de självklarheter som i övrigt kan
iakttagas på platsen, samt även
D. Förstå sig på att platsen ifråga är en del av ett
slags museum i Värmlands län och även
förutvarande bruk, dock nedlagt sedan några år.