Jag minns när jag var liten och hälsade på dig och farfar. Han var en karl med hett temperament.

Såhär i efterhand förstår jag varför pappa är som han är.

Du skyddade mig alltid, som min personliga, livslevande skyddsängel.
Från faror.
Som farfar och hans raseri.

När han gick bort var du icke förvånad.
Det var ju hans 7e hjärtattack.
Jag minns att jag var fem och bar en leopardmönstrad kappa. Jag slängde ner en ros i gropen efter kistan
men jag var inte ledsen. Jag förstod inte riktigt.

***

Jag är ledsen för de stunder jag var odräglig, tonåring.
Men du frågade så mycket och alltid samma frågor. Jag förstod inte vad som hände med dig, vad du gick igenom.
Det gjorde nog inte du heller.

Och alltid bad du om ursäkt,
fast du inte visste varför.
Och alltid bad du mig
att inget berätta för pappa.
Varje gång.

Till slut tröttnade jag och berättade alltid vad du sagt, vad jag gjort och hur vi båda betett oss mot varandra. Han var inte arg.
Han blev orolig för sin mor.
Min käre farmor....

***

Kära farmor.
Berätta om ditt liv, det du minns av det.
Jag vet att det är svårt, att det är förvirrande.
Att far din är död sedan länge. Att jag inte är min äldre syster, ditt kusinbarn eller din brors syster. Att jag inte är någon avlägsen släkting.
Förlåt
att jag bara är jag.
Jag ser att det förvirrar dig.
Och att du då bara vill vända dig inåt.
Farmor.