Gröna ögon vaknar

Iakttar

Kroppen rycker till

Känslor stängs av

Autopilot brummar igång

Övervakar

Inga signaler får komma igenom

Brandväggen runt hjärnan

Ett: Duscha

Inte tänka

Inte förnimma

Duschstrålar träffar kropp

Tung och värkbruten

Tvättas enligt plan

Två: Ikläda sig

Ingen hänsyn till färg

?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!

Brandväggen slits sönder

Miljoner signaler översvämmar

Hjärnan trycks ihop

I slowmotion faller kroppen

Stengolvet absorberar

Fridfullhet och vila

Gröna ögon vaknar

Livskraft och tårar

Att ta sig ur dagen

Blodig och svullen

Ett kommando

Gå ut

Lev som vanligt

Invänta livet

Mobilen visslar

Meddelande från poetvän

Han ler i sin ensamhet

Raska steg på gator och stigar

Som känner igen hans barndomssteg

En valp rusar emot honom

En bekant röst ropar

En varm kram och puss

Iskylan smälter i kroppen

Artiga men varma fraser

De skiljs åt

Han har lärt sig att

Att godta det lilla

Att bli mätt på det

Handlar snus i affär

Alla känner honom där

Leenden och hälsningar

Går hem

I köket sitter vänner

Varma kramar

Förtjusande leenden

Mat och skratt

Livet är en kamp

Mörker och ljus

Han tog sig ur denna dag

Den blev till slut himmelsk

Alla ni som lider

Varför undrar jag

Måste det vara så

Har det alltid varit så

Den dag närmar sig

När kropp och själ

Nedmonterats till intet

Och det är dags att ta farväl

Vid 56 hoppas jag ändå att

Det dröjer och att kroppen

Är lite snällare i morgon....

Men för Er som inte vill vara

Med längre som utkämpat för

Många blodiga slag mot ett liv

Som orättvist till tilldelats ett

Liv för svårt att uthärda

Jag känner med Er och dömer

Ingen....

Men här på poeter har jag

Faktiskt märkt att era ord

Kan kramas och det tackar

Jag Er för i min ensamhet.

Slut.