Står här stilla vid Havets lugna strand

o ser Din själs öga speglas i vattnet invid land

Himlens länder syns i Din mörka pupill

o jag vet vad Du önskar vad Du vill

Du vill sända ett ljus en stråle ren o klar

till blå stjärnan ovan molnen underbar

En stråle av godhet som i djupet bor

som bär Kärlek större än Du någonsin tror

Där ur bottnen av Ditt skälvande jag

vill embryot födas till en ny morgondag

På bottnen ligger Du nära helt still

men ändå ser jag glittret i Din pupill

Livet har kanske stundom känts

meningslöst brutalt hårt o kallt

men nu när isen smält förstår jag allt

Den som i gyttjan länge ensam varit förtöjd

kan en dag bli Himlens klaraste stjärna

o ljuvaste ögonfröjd

Nu när nattens slöjor sänkt sitt mörka dis

sänder trädens andar sin milda bris

att svalka Din feberheta kind

Deras rötter suger upp Din själ

i en honungsdoftande lind

Dess nektar o pollen andas över

vikens vatten

att spridas i ett gyllene skimmer

i stilla sommarnatten

Pollenkorn kan kanske gå i frö

o långsamt föda

ett ljus i en annan människas öga

o hoppet börjar åter glöda

Att en dag resa sig upp ur fjättrad

förnedring o dy från döden blind

till en gyllene fågel i nattens vind

Åter få blicken skarp o klar

se världen från höjden hög

så ljuv så vacker så underbar

Känna att Du har en mening

att Du dög

att Du en natt blir en stjärna

blå o klar

Med vingar glimrande

av renaste kristall

du svävar mot ingenting

där är Din saga all

Men ur ingenting föds någonting

bortom Rymdens natt

Där renas Du till Ditt nya kall

en fixstjärna

blå

bortom strändernas

svall

så klar

av anden

besatt…

Du ligger där på bottnen

av vikens blå kristall

o väntar på ett tecken

på Ditt ljuva kall

Då himlens skarpa brand

sänder ut en ton

som skälver i Din zon

som ropar ut det alla

o ingen vet

här kommer en konung

o en sann profet…

             *

 © Bo Himmelsbåge