borde man väl ha rätt till övertid, eller hur?
Det finns en orsak till att jobba på obekväm
arbetstid. Även om det bara kommer till att
sitta jour i väntan på 'bättre tider'. Gubbarna
sitter och spelar schack

i ett hörn av rummet. Så flyter dagen på i
väntan på ett larm. Att sitta jour är som att
vara mitt emellan jobb och fritid utan att ha
möjlighet att göra någotdera. Hur går man
på rast om man inte vet

när eller om larmet kommer? Det påminner
om att jobba på en brandstation, bara med
den skillnaden att när det brinner i knutarna
så är det inte för att ett hus står i lågor. Ändå
försöker jag verkligen se

mitt arbete som viktigt. Det är det ju förstås
på det viset att 'någon måste göra jobbet'. Så
är det ju med de flesta serviceyrken. Man
jobbar och när någon frågar så vill man ju
ställa upp. Ibland är det

för att någon är sjuk eller för att någon som
har familj måste få vara ledig när det är helg
eller storhelg. Så då går man på jobb eller ja,
sitter jour i vilket fall. Ibland hinner man inte
ens sätta sig ner

innan larmet går. Andra gånger sitter man
och rullar tummarna mest hela dagen. Man
vet inte hur det skall gå men måste sitta där
beredd att rycka ut om det skulle vara så att
ens tjänster behövs

någon annanstans. Ja, eller någonstans. I
jourrummet behövs de ju inte, annat än som
stand by. Det är lika olika i ens känsloliv att
jobba som att vara hemma eller att sitta jour.
Alltså, det spelar ingen roll

var man är, utan hur man känner sig just då.
Och känner man sig glad så spelar det ju liten
roll vad man gör, bara det känns meningsfullt.
Trots att det är svårt att känna det meningsfullt
att bara vänta.

Å andra sidan väntar man ju på olika saker
varje dag livet igenom. Man sitter i ett slags
väntrum vad man än gör. Det är förstås en
hel massa olika väntrum. I olika väntrum
går tiden olika fort också.

Om man jobbar som terapeut exempelvis, så
väntar man på en klient och sedan medan
man har klienten i rummet, ja då är det en
sorts väntan det också, trots att man alltså
sköter sitt jobb.

Man gör sitt bästa för att vara professionell,
yrkesmässig och verkligen engagera sig så
att tankarna inte glider iväg. För gör de det
och man slutar lyssna på klienten, då är man
förstås illa ute. Men går man

sedan ifrån det jobbet och börjar i en helt
annan bransch, också om även det är ett
servicejobb, ja då finns det rum för väntan
också där. En del människor ser hellre
svårigheterna med

att flytta på sig och kanske även sina saker
till en annan bostad. Andra människor ser
de positiva sidorna med att 'göra slag i saken'.
För även om det finns saker att göra och tänka
på när man bryter upp

så går det ju ändå att planera och genomföra,
utan att få en hjärtinfarkt eller två på vägen dit.
Folk pratar om lycka och om att ha som ett
mål att bli nöjd. Men om man är helt nöjd med
tillvaron, vad skall man då

ha att se fram emot? Mera av samma? Men det
är väl just att kunna komma vidare och förändra
sin tillvaro då och då, det är då man lever? Att
bara trampa runt utan att komma någonstans,
likt en åsna som har

ett spö fastspänt på ryggen, så att det sticker
fram mellan öronen och i ett snöre det dinglar
en morot. I alla liv, oavsett hur inrutat det kan
kännas så måste det väl ändå hända något då
och då. Som att sitta på en

balkong i solens sken och plötsligt se en solkatt
vandra utefter väggen på huset mitt emot. Även
om det bara är så litet som händer där och då,
så är det ju åtminstone något. Lek mellan ljus
och skugga. Många nog,

exempelvis författaren H. C. Andersen som
tydligen inte var någon riktigt 'lycklig' människa.
Har skrivit och illustrerat, tänkt och uttryckt livet
just så. Som lek mellan ljus och skugga, mellan
ljus och mörker. Som svart

och vitt, bara med olika nyanser av grått. Så när
man sitter där och väntar på att något skall hända,
så är det hyggligt okej, oavsett om det kommer
larm och oreda eller en blandning av kaos och
ordning. Jovisst, men då händer

det ju i vilket fall. Och medan man sedan gör det
där man gör så gör man det i en sorts väntan på
att görandet skall ta slut. Det är mitt i ens yrkes
verksamma tid och allt bara är. Det är väl just då
som det händer, möjligen.