den dagen
var himlen uppspänd
högt över oss
när vi åkte med bussen
ut till kyrkan

gick av vid köpcentret och snabbt därifrån

jag trodde att den skulle spricka
som en glaskula och att skärvorna
skulle falla sylvassa mot oss

vi skrattade av sorg
det var det enda rimliga
blommorna därinne och kaffet efteråt
alla stela steg i svarta dräkter

inget var som när du levde
allt så tydligt "efter"
kanske var vi vad vi alltid har varit
nu utan dig

himlen är en reflektion i atmosfären
en stel dräkt och ett kaffebord
skratten, som om de hade förlorat sin källa
vänner som förlorat sig