Varför födds orden av bara den djupaste sorg – och i överflöd?

Som ett uppslagsverk över alla de mörka minnena
jag inte ens visste jag hade

I
Jag vet inte var jag var
när Prinsessan Diana dog
- sov väl i min egen säng, i ett annat land –
men jag vet var jag var
när jag hörde om det

Frukost vid köksbordet i sensommarsol
pappa bakom tidningen och cornflakes med mjölk
i en utnöt Tupperwareskål
radion på som bakgrundsljud
nyheter lästa i saklig ton
när orden helt plötsligt
inte längre stämde

Men jag vet ju att hon lever
ett annat liv, men i samma verklighet
Offrade allt, alla
bara för livets skull
bara för sitt eget skull
men vi låtsas inte om det
av respekt för nånting, skulle jag tro
- kanske för att slippa erkänna hennes själviskhet -
för det kan inte vara av brist på fantasi
inte i dessa tider som fylls med konspirationsteorier
vilka jag tryggt avvisar
i min blåögda tråkighet
och lever i den tristaste versionen
av den verklighet
som aldrig överträffar dikten
som inte ens möter den

Som inget har att göra med den verklighet jag inget vet om

II
Länge trodde jag att jag ville vara havet
Nu vet jag inte längre, jag är kanske mer lämpad att vara himlen över det
Jag vet inte om jag är katastrofen
eller den som bara tyst betraktar den

Har man havet i sin själ, under skinnet, i sitt hjärta
kommer man väl till slut att förlisa

Även jag bär i mig en del av det som en gång hände
gemensamma sorgen av dom som inte var inblandade
suddiga minnen bevarade i levande skräck
Jag har mitt Titanic, mitt Lusitania
precis som alla ni andra

När Estonia sjönk
var vi visst inte så långt borta
Himlen mörknades över vår udde
av räddningshelikoptrarnas surrande ljud och skugga
Dagarna som aldrig tog slut
och ändå kom den stunden när hoppet antagligen var ute

Femteklassare tittade på nyheter under rasten
och det viskades om lik
som spolades i land
ännu långt efteråt

I en mörk och stormig vinternatt med våra berömda vindar
tog Finn-Baltic med sig besättningen till havets botten
nära stranden, i grunt vatten
kapsejsade, fastnade, upp och ner och ändå delvis över ytan
där mitt framför våra ögon
- fast det var väl ändå ingen som var ute och såg, bara lotsen som miste sina minnen
när han sjönk tillsammans med dom andra

För vad syns det i natten
när himlens mörka täcke sveper över havets svarta grav

Det var ändå någon som överlevde
– och fartyget återuppstod –
resten blev namn i en minnesplatta
som varken minns eller syns
om man nu inte letar efter den perfekta platsen
att njuta av sommarsolen på strandklippan
smekt av havets milda bris

eller tittar på den förvirrade kompassnålen

III
Hur var det med den flickan som jag inte kände
från min stad, nästan i min ålder
men från andra sidan av språkbarriären
Precis när livet skulle börja,
något hastigt och otäckt

Hon som hade sin begravning
på min födelsedag

Fast det har man väl ändå inte,
sin egen begravning
Det har väl dom andra
som ännu är vid liv
De var dom som hade hennes begravning
på min födelsedag
när jag skulle ta mina första stapplande steg
mot det som jag trodde var vuxenlivet

En begravning
kanske äger det rum
Kanske är det hon som äger rum
ett litet rum under jorden
eller ett stort över den
över hela världen
i vinden och havet och regnet
och i varje grönskande blad

I lindarnas löv och grässtrån
vid Aura ås strand, inte så långt därefter
Sommardag i stadens hjärta, en leende sol
en olycksplats av något slag, jag vet inte
en överdos, en drunkning eller bara ett inbyggt fel
något turkost som ligger i marken
och täcker det som nu är sönder
Ambulansmannen och filten som dras över
ansiktet

Liket i diket
under fjolårets is
Köttet som lossnade
när polisen behövde draghjälp av den olycklige som gjorde fyndet

Alla de okända liv
som slutgiltigt släcks
på operationsbordet
för att rädda så många andra
för att rädda dom ännu levande

Hur många skriker inte
av skräck och vånda
i sitt förlamade sinne
där hjärnaktivitet inte längre kan registreras?

IV
Jag missade Utøya
- en hel nations trauma -
för löpsedlarna skrek
om Amy Winehouses död

Ändå kände jag henne lika lite
som alla dessa offerbarn
Ändå var det hon
som gav mig ett knytnävsslag i magen

Bara ett namn
bland alla dom andra
i fallande stjärnornas vardag
Även dom som ännu lyser
har dött för länge sen

Vem har längre koll,
alla kändisar är väl redan döda
Lady Gaga och Madonna,
bara ekon från en svunnen tid
från populärkulturens historia

Om dom klarar sig till tjugosju,
hur är det då med oss andra, kan vi klara oss till trettio då?

V
Och alla de okända fastrar och mostrar
som precis hann få namnet
Födda under krigstid
liggandes i farstun
ännu rosenkindade
men inte längre varma
På väntan att vintern skulle släppa taget
och solen mjukna upp marken
För alltid levande i sina mödrars minne
och ömsint ropade till maten
i rätt ordning tillsammans med resten av syskonskaran

dom som överlevde

Någonstans har vi klenoder från dessa tider
gömda, bortglömda, oskadliggjorda eller dödliga
som väntar vilande, täckta av en tunn lager sand och barr
Något mycket värre än kulorna
i tallarna runt skyttegravarna, vid bunkrarna, längs den krokiga vägen
som inte kunde fungera som landningsbana
arméns minröjare som tryggade nybygget

En mina, en handgranat eller något explosivt under vatten

Jag vill inte ens veta om dom
som sitter på släktträdets mer avlägsna grenar
Dom som köande gick mot döden
som boskap för slakt
Var tionde man, lotteri med livet och döden
slumpvis utvalda eller noga uträknade
Vad spelar det för roll om det inte ändrar resultatet?

Det här är inget ställningstagande
men kalla det ändå med dess enda rätta namn
Inbördeskriget
det pågår alltid någonstans
så varför låta sig luras
av omskrivningar, förskönande namn
det ändrar ju inget
det slutar alltid på samma sätt, det är aldrig över

Gör vi det själva, eller för varandra, eller bara väntar ut tiden
kan ingen av oss fly undan
än

i detta universums kretslopp

all denna återvinning av
stjärndamm

i denna verklighet jag inget vill veta om

VI
Alla begravningar genom årens lopp
påminnelser om livets förgänglighet när man bara inte vill veta
När man låter sig ryckas med av andras sorg
fast man inte ens känner offret
bara fienden, den värsta av dom alla

Man ser folk låta sig luras
och prata om en vän
- en sällskapshund eller vad dom nu menar

Kan man verkligen finna tröst i förnekelsen
när resultatet ändå är det samma, det smärtsamma?

Vad lämnar spår, vad går förbi
Och vad blir aldrig förstått?

Var har man fastnat
när tidsgränserna har suddats ut?
Är det i det förflutna eller i den framtid som skrevs om och om igen
där nångonstans mellan öronen,
där hjärtat har slukat förnuftet
där när man ser och hör, läser, pratar, skriver ner och accepterar
men ändå inte förstår
När man förstår men inte tror på
och tvärtom, i växlande takt, om vartannat
Där folk fortfarande lever,
där fakta aldrig sjunker in
I den verklighet där inte råder de lagar vi alla låtsas om
När man flyttar till glömskan och dess sköna verklighet
När man innerst inne inte förstår
vad dom andra pratar om
för det finns ju inga bevis, bara missförstånd
Bara mist förstånd

VII
Och motsatsen till allt det där svåra
Elvans spårvagn på Saltholmens vändslinga
efter en sommardag ute på havet
Samtalet, beskedet, som jag inte längre behövde
Stunden jag hade trott aldrig skulle komma
men inte brydde mig om längre
Likgiltigheten när pappas röst brister av sorg
Likgiltigheten som aldrig försvann, lättnaden som aldrig kom, jag hade ju redan flytt undan
Friheten som i smyg erövrade dom bittra minnenas plats
Den dagen jag förstod
att jag inte längre minns, jag bara vet
Inga känslor, bara torr fakta, som inte kan skada mer

Likgiltigheten som ändå måste gömmas inför andra
för att spela enligt de reglerna jag inte riktigt känner till, bara anar
En liten gnutta vett för att inte bryta normerna jag inte begriper
Anständighetens konventioner, kanske
eller bara respekt för andras sorg
som jag ändå inte förstår

Det är ju en del av den verklighet jag inget vet om
och inte skönlitteratur

Men jag har en ursäkt, en förklaring, en sanning
Hon var aldrig för mig det hon var för andra
Vi möttes aldrig på rätta villkor
Det är inget vi rår för
Det är inte någons fel
Vi kan inte göra något
för det vad livet är
inte

Men nu har även jag äntligen fått min börda
precis som alla ni andra
Jag sugs in i den verklighet
jag inget vet om
jag inget vill veta om

VIII
I väntan på dödsbud
som inte ska komma
som inte får komma
som inte kan komma

Jag letar efter tröst i det hemska
där livets sköra tråd har tunnats ut
och kan när som helst brista
För det gäller ju oss alla
som väntar

Väntar på döden
Vem hinner först?

För ingen vet något om nästa sekund, timme, dag, andetag
Sannolikheten är bara en mänsklig konstruktion
för att skapa ordning och falsk trygghet
i den slumpstyrda oförutsägbarheten

Vi vet aldrig om dessa sekunder
är sekunderna innan…

Hjärnblödning, hjärtattack, blodproppar lite här och där
Trafikolycka, allergichock, vådaskott
eller något speciellt för dig
Egen dödsdom i form av något plågsamt och utdraget kryddat med falsk hopp

När du minst anar det, när du tror att du är trygg
Tsunami över Götaälvbron, eller bara brusten betong och rostig metall
Självmordsbombare i Willys Johanneberg
Jordbävning under spårvagnsresan i Chalmerstunneln,
långsamt tyna bort
under rasmassorna med främmande lik,
bli ihjälkramad av Moder Jord

Fel ord, bara fel ton
i någon annans öron
Fel färg, fel klädval
i någon annans ögon

Ett misslyckat rån, felplacerad hjältemod
Lövhalka eller hagelstorm
Istapp från taket
Ett annat psykfall som inte fick vård
för sängplatsen var upptagen av mig
Ett yxhugg i huvudet på tunnelbanan
för demondrottningen i maktlöshetens land

Bara fel plats i fel tid
ett öppet fönster för att njuta av värmen
vårplantering på balkongen
en vindpust, en knuff

en fallande pelargonkruka

IX
För att lätta ovisshetens pansartryck
försöker jag fly till blomsterpraktens land
genom porten som så länge varit efterlängtad, nästan förbjuden
nu en hemlig plats, delad med hela staden

Jag skulle bi bländad av färger
men just nu kan jag inte se

Alla dessa noga utvalda växter
som för tankarna till din sommarbalkong
- den håller på att återfödas, men är inte riktigt färdig än -
och till allt det jag glömde berätta
när jag fastnade för murgröna och vattenkrasse
Du skulle ha fått höra även om
vildvin, klematis, kaprifol och humle
men nu håller jag kanske tyst

I denna blommande park

Jag ser inte, men jag registrerar
En fontän jag aldrig sett
Norma major blommar inte än
om den är tulpan och inte pensé
En staty famnen full av blommor
äkta - men inte längre levande
halshuggna, avlivade

Omgiven av vårens spirande livskraft
hittar jag en plats för stundens vila
under de enda träden som fortfarande är kala
och vet inte om de nånsin kommer att vakna upp från sin vintervila
ge upp sin tysta protest
eller om även de är redan döda

Så hur var det nu med april
den grymmaste av månaderna
Jag vet inte om klimatförändringen redan har tämjt den
precis som den försöker med resten av syskonen
För mig är det ändå tiden
när knivhuggen utdelades
på det grymmaste sättet
som bara finns i den verklighet
jag inget vill veta om

X
Det är grymt at få sina ögon öppnade,
när man inte vet att man blundar
Bli tvingad att skåda den verklighet man inget vet om
bli tvingad att bekräfta dess existens
när man vet att den inte finns

Hur ska jag fortsätta resan jag inte började
resan mot dina nya länder jag inte bryr mig om att upptäcka
Du har antytt vägen
vägen dit där jag måste bli den jag ännu inte är
där jag blir det ändå
Vägen dit du ville gå

Det är inte jag som vill hitta till dessa främmande stränder
– min strid är en annan, vill jag tro –
För där framme, halvvägs, kommer även jag
att tillhöra den verklighet jag inget vill veta om
Där finns det inte längre återvändo
för även om jag blundar
förnekar, försöker vända mig om
är jag redan brännmärkt
det kan inte tvättas bort

XI
Jag vet att du vill stanna kvar
mycket mer än jag har velat
Du har starka skäl, jag har lekt med döden
men det väger inget, man kan inte byta plats
så slipper jag skulden

Jag vet att jag borde fortsätta gå
i denna resa där jag inte kan styra vägen, inte bestämma rutten
trots att jag vet målet
Tro att jag kan klara det
även om jag glömmer

Så ge mig den där lampan
och lys mina fötter
så att jag kan följa stigen
när jag famlar i denna snårskog
mot den gryende dagen
jag inte kan se
inte känna

XII
Om det händer
som inte händer
– det som jag tagit i förskott -
hur ska det då gå
kommer jag att förstå
det jag inte förstår
ändå

förstå sorgen, skräcken, döden

trots att inget här i livet blir det man trodde
innan det hände

Kanske fastnar jag i sorgens trygga borg
går vilse bakom förnekelsens stenmurar och sammetsdraperier
iklädd i dammiga minnen jag inte vågar släppa
kära - men inte längre levande
Som en bortglömd drottning i sitt overkliga rike

Kanske skyddar jag mina ögon för verklighetens dagsljus
som uppenbarar allt det svarta mitt i livets trygga gråa
Allt det jag inte vill se
allt som tillhör en annan verklighet
den jag inget vill veta om

Låt mig bara glömma allt
Låt mig slippa detta
Låt mig vända om
Låt mig gå tillbaka
Låt mig fly från denna verklighet jag inget vill veta om

Låt mig bara glömma,
gömma mig från denna verklighet som jag inget vill veta om

XIII
Efter det trettonde slaget
När tiden har upphört och precis startat om
när dammet har lagt sig
och allt är avklarat och färdigt
kan vi fråga varandra hur det var

Vi vet inte var du är
när mina sekunder är över

Vi vet inte var jag är
när dina glider förbi

Men vi kan fråga varandra
om vi vill

om jag vill

om vi vill

När vi vandrar mot tidernas skymning
i tryggheten att vi aldrig
når dit

I en enda verklighet
där vi alla kan
leva