Efter hundra och en dag
är du lugnet mitt i skräcken
skräcken som du lyfte bort
och tog med dig till intet

döden inuti
är nu döden utanför

Efter hundra och en dag
har du bevisat att alla klichéer stämmer
de om de bästa och de modigaste
de som skulle behövts allra mest

Efter hundra och en dag
är minnen ännu skarpa
du är ännu levande
men inte längre kontaktbar

Efter hundra och en dag
finns det så mycket jag vill säga
och en del som jag tror
att du ändå vet
- visste

Efter hundra och en dag
går jag runt det jag inte vågar röra vid
som jag tror ska alltid följa med
aldrig blekna bort
det jag inte vågar skriva ner
men ändå vill minnas i all evighet

Efter hundra och en dag
bävar jag för stunden
när allt detta är borta
och mina ord och minnen har suddats ut

vad hjälper det att bevara allt som bara ord
om det blir bara något jag vet har hänt
men inte kan komma ihåg

jag vet att du hade haft det självklara svaret
men vet inte vilket
anar bara en annan synvinkel
som nu gått mig förlorat

Efter hundra och en dag
stormar det på sorgens stora hav
som finns fångad inuti
ett myller mot revbensklippor
salta vågor sköljer sår

där seglar jag förbi konstens alla regler
och struntar i regelbokens alla konster
för att hitta min egen väg på denna oändliga fjärd
som jag vet har sitt slut
- jag vet inte bara när och hur

det som finns utanför kartan
måste jag hitta själv

även om det finns bortom tusen gånger tusen och en dag

tills det, efter hundra och en dag
är du en stillsam styrka i mitt hjärta
det ljuva i vemodet
smärtan i behaget