Vinet i hennes strupe rinner rött
när hon sköljer det bittra
salta
kalla
ur sin tanke
och söker annan värld
att leva i

där hon korsfäster sina synder
och hennes händer rör sig bestämt
över deras skarpa kanter
när hon följer dem en sista gång

naket provocerande
går hon balansgång
på varje tråd som är
svag nog
att brista under hennes
oerhörda kärleks tyngd

människorna
som hon så gärna möter
blundar hårt
blundar fruktansvärt hårt
rusar hem
med milslångt avund som en svans

över att aldrig leva fri
och tyngdlös
i en stad som alltid sover
tung och slö i bojor
av cement

och alla går de sin väg
med mörka blickar och is i magen

när hon kysser himlen med ett skratt.