Fjärilsvingen
oändligt långsam

i kylans bojor
återvänder den snart
till svärtad jord och tystnad

Jag står på tå
i det höga bruna gräset
plockar det sista äpplet
av dem alla

Kantstötta båda två
tar vi avsked

vi skall aldrig mer återse

jag håller det röda söta
mot min mun
i en kyss

Höstljuset låter mig ana
hur löven vid mina fötter
bär sorgekant

Nästa höst kommer trädet falla