Jag lovade en gång att skriva en dikt om snö.

Uppdragsgivaren, eller vad man ska kalla någon man lovar något,
var en kvinna jag träffade i ett väntrum

Väntrummet var mycket vitt
och saknade föremål man kunde
skada sig själv och andra med

Vi drack ljummet vatten ur små plastmuggar
och hon berättade om sin obesvarade kärlek till vita landskap


Jag lovade att jag skulle göra mitt bästa
och skrev mitt telefonnummer på baksidan av en broschyr om depressioner
Jag förklarade också för henne att det redan fanns många fina dikter om snö och vita landskap
Skrivna av riktiga poeter.
-Men jag känner inte dem, sa hon
-Du känner inte mig heller, replikerade jag
-Det gör jag visst, svarade hon

Hon buffade lite på mig och log. Sedan tog hon sin plastmugg, knycklade ihop den och kastade den i en perfekt båge i papperskorgen som stod ett par meter bort.

Jag antog utmaningen och fick till slut se mig besegrad efter en uppslitande skiljeomgång. Hon sa att hon förstod när jag förklarade att jag var något hämmad av en gammal axelskada.