Vandrande över betong dolda av fred och godhet
Jättar och titaner i lågor reser sig över vattnet
Det tomma glaset inser hur ensam jag faktiskt är
Nylonet stramar åt om halsen och vristerna
Lämnar skimrande kopparfläckar på fingrarna

Alla tunga andetag ansamlas i de röda tinningarna
Sjömannen drunknar i det hav alla skuggfigurer spytt ut
Ett gammalt lakan faller ner, kistan slår igen
Krematoriet syns mellan askan i tänderna
Kärnan utav saltvattnet som täcker vindögonen

Jag vågar inte erkänna vem jag verkligen är
Av rädsla för att själv inte tro på det