Morfar berättade aldrig vad han gjorde, han skämdes nästan för det, men jag kunde se det på hans magra kropp och de spår livet lämnat i ärr, väck och rynkor
Jag vet att han stridit på slagfälten med giganter, han berättade om Napoelon, Ceasar, Lejonhjärta, Attila, Djingis och varenda hjälte Homeros kunde föreställa sig innanför ögonlocken
Förtälja ivrigt om äventyren uti Körsbärsdalen, ned i Jerusalem och på Normandies stränder, och jag en som aldrig smakat verkligheten fylldes av äventyrlig lycka, liksom morfar
Morfar kunde vara lätt att hata ibland för att jag aldrig kunde nå upp till hans förväntningar, trodde jag. Medan han slagit och kämpats, skapat värdsfred och slagit rekord, löst mord, skrivit omöjlig poesi, dubbats till riddare och lord var jag ett barn som inte kunde skilja morfars sanning från sanning, jag önskar att det fortfarande var så
Morfar kunde gråta då jag berättade att jag lärt mig andra språk, att jag memorerat svenska konungars namn, födelse- och dödsårtal men då förstod jag inte varför
Jag kommer bara ihåg hur han alltid prata om mitt huvud, jag förstod det aldrig då utan önskad bara att jag fick följa med morfar varje morgon innan solen stigit, då han mystiskt försvann ut på äventyr jag bara fick höra om på kvällen, i våra gemensamma drömmar
Morfar dog inte som en människa, hans kropp saknad organ och ådror, blod och ben,
det var koppartrådar och transistorer, säkringar och kopplingar
Vitklädda människor han så önskade sig själv få vara berätta hur hans kWh sjönk och hur spänning långsamt släppte, men när det var över kände jag fortfarande kraftfältet runtom honom, ett tecken på det han gjort i sitt liv och de äventyr han upplevt
Min morfar är för mig alltid det vackraste som finns, han arbetade lika intensivt med sina drömmar som något annat, innan dessa slutade och gråzonen av sanning sakta flöt ut i svart och vitt
Nu kunde jag själv, jag hade fått en mening, tack morfar för att du lärde mig att drömma