Hon föddes väl med målet, ambitionen
att "jag kan minsann göra vad jag vill".
Men under livets färd föröddes tonen
och dottern som i mångt och mycket sågs som mönstergill
vek ner sig för att vara folk till lags och duga till.

Så bytte hennes mantra "jag vill duga"
sin skepnad till att "bara orka med".
När orken sedan tröt så fick hon ljuga
och hävda hennes inre eld i stort sett inte sved
när hon i själva verket närde lågorna med ved.

Hennes läkare var svarta silhuetter,
trots vita rockar i ett kliniskt ljus.
Fast skepsisen var hög gavs hon tabletter.
”Ty simulanter tyglas bäst om de försätts i rus
och själsliga system mår minsann bra av lite grus.”

Så hon lärde sig att trampa luft och vatten
så gick en dag, en månad, några år,
med samma gamla ogräs i rabatten
(under luggen) ännu mera vissen än den var i går.
Man kureras sällan av att plåstra om ett smutsigt sår.

Hon sökte flykt och lindring inom skriften,
man sa från Högre ort att det var sunt
att pränta ner den dunkla ångestdriften
och göra plågan mer konkret - en klottrad pappersbunt.
Men mot ängslans proselyter stod sig pappret ganska tunt.

Hennes rim har nu förtonat till ett pladder
av meningslösa klyschor utan mål.
Och dikten - ett poetiskt slidders sladder,
som i den mån den alls blir till är torftig och frivol,
där slamkryparna enkelt slinker genom varje trål.

Och vad har hon egentligen att säga
när sveken är för stora för att ses?
För hål i marken kan man alltid väja
men samveten som perforerats bildar en syntes
av bitterhet och frustration och känslofylld pares.

Men vem är hon att hänga läpp och gnälla
som tror sig äga trumf för hon är krank,
en slashas som ej tårar ens kan fälla
och missmodet förhindrar henne från att ens slå dank.
"Ryck upp dig det finns de vars liv har skjutits mer i sank!"
[Men direktiv av nämnda slag blir Angstbollar mot plank.]