Ibland är man inte mer än ett trasigt kommatecken mitt i mellan. En litenhet bortom litet. Ett rö bortom röet. Och ändå är man människa. Av en slags. Med skröplighet ristad i ögonen och en längtan efter ett täcke över huvudet. Och ja. En längtan efter en fucking annan planet. Plus ett gråtpäron. Bara för att.