Man ser inte staden i fönstret. Allt dis och alla de mörka molnen hänger ovanför. I träden trängs de små löven på taniga grenar. Man kan urskilja att där går det gator och de går ner mot vattnet. Där stiger kall kondens upp. Det är alltid så kallt om morgonen. Ännu har ingen vaknat. Snart skingras det kalla diset och de blå kupolerna på torget äntrar skyn. Runt flaxar finkar. Platsen vaknar till liv. Himlen är klar och ren. En sval bris från vattnet fläktar behagligt och man går ett varv i morgonsolen. Söndagar brukar hålla kyrkan öppen. Man går in och tänder ett ljus. En och annan sitter tyst och begrundar. Parken ligger centralt men sällan är där någon. Gungor som hänger i kedjor vickar i vinden, gnäller lite och det är där löven samlas. I dag möter jag ingen på vägen. Backen ned mot vattnet kittlar av små grässtrån. där ute ligger barkbåtar i tusental i viken. De ligger där och guppar tyst. Det blänker runtom och jag ser människor i dom. Jag ser hur dom pekar mot land. Dagen växlar från klar luft till ett lätt strilande sommarregn som skapar en regnbåge i skyn. Den böjer sej över himlen och förflyttar sej hela tiden så fort jag börjar närma mej nedslaget, precis som barkbåtarna gör när jag vill möta världen där ute