Tänder någon sol, öppnar något fönster,
kanske finns där liv.
En brunn
det har funnits vatten en gång.

Det har bott någon här. Kanske någon jag älskat.

Ett monument, Ett kraftverk, En åder skuren itu. Allt har fallit isär
och grumlat våra minnen.

Förtvivlat kämpar livsanden,
morrondagen.
Det är så tyst och stilla, nästan fridfullt.



* (Lars Gullberg) 231129