Dina armar runt mig kändes som eld. Din mun var det sexigaste jag sett och just då var den min, en kort stund.
Jag har så svårt att förstå det där. Hur något i ena sekunden kan vara en brinnande, glödande åtrå som bara måste tas om hand.
Medan allt i nästa ögonblick bara var något som hände, något oviktigt, inget att bry sig om.
Jag bryr mig ju om.

Och det sjukaste av allt, är att jag skulle göra det igen, igen och igen. Tills mitt hjärta blivit delat i så många skärvor att du kan trampa på dem utan att skära dig.

Du dansade likt en tyfon, rakt in i mitt hjärta, bara för att sedan göra ett svanhopp ut ur det. Men en bit av dig fastnade, du kanske glömde dina skor?