Jag kände igen mig i några skrivna ord. Kände igen känslan.
Den man får när man vill ha dig på sitt badrumsgolv, typ som teve tusen efter tolv.
Jag vill ha dig och din kropp varje dag och jag får den ibland. Men jag får aldrig dig. Jag funderar på vilket golv du låg på dagen innan du låg hos mig och jag funderar på vilket golv du ligger på i morgon.

Jag blir inte svartsjuk, för någonstans har jag alltid vetat, att om jag får dig så är det bara för ett ögonblick i ditt liv, men för en evighet i mitt.

Du är den där hatade, älskade känslan av att någon alltid finns där. Du är känslan av varm och trygg närhet, som kan spolas bort i vilken sekund som helst. Ibland försvinner du helt, jag existerar inte i din värld, för att sedan fylla hela ditt universum någon dag, en natt, eller en kvart.

Du vill ha mig när du känner för det och jag vill bara ha dig. Så lätt att säga, nej jag klarar inte det här, jag vill inte vara det här, vill inte ha det så här. Men att ha dig en kvart i månaden eller att inte ha dig alls, känns ofta som ett enkelt val.

Det är något med din lukt som gör det lättare att andas. Det är något med att kyssa halsens tatuering och sedan dina läppar som gör att en kvart är bättre än inget alls.

Jag känner mig fel, rädd att du ska försvinna, rädd för att få dig, rädd när du går. Men just nu vill jag bara ha dig på mitt badrumsgolv, typ som teve tusen efter tolv, jag tar dig lika hårt då, som du tar mig varje dag, utan att veta om det.