I
Jag skämmer bort mig
med vitt lödder & näckrosdoft

Jag kör som en galning med mitt rakblad
Bromsar inte i kurvorna

Klarar mig utan en enda skråma
Skadar inte den mjuka nakenheten
som för evigt skall förbli en hemlighet
gömt under falska färger & vilseledande tyg

II
Jag kryper iland
Torkar bort de sista dropparna havsvatten

Syr ihop mina gälar
Börjar andas med lungor

Aldrig blev ett korallrev min vagga
Ständigt var jag i maneternas väg
Bara potentiell föda för alla glupska fiskar

III
För att undvika det som kallas för känslomässigt smärta
har jag vänt ryggen till henne
som med sin nöd fick mig att vakna från en obefintlighetsdröm

Men när jag ser henne kasta bort sina ideal
en efter en
smyger jag efter henne
och samlar ihop allting

Stoppar det jag hittar i oblekta kuvert
Plockar upp när jag är stark
och andas nostalgi

IV
Tankarna omfamnar känslorna
Bildar en gordisk knut

Tillsammans med känslan
flyr jag undan svärdet
Gömmer mig bortom förnuft

Hugger av fingrarna
Och samlar min otillräcklighet i en skål
Häller den salta vätskan i mina sår

V
Jag ligger på golvet
min panna mot din kärlek
och mina tårar fläckar ner
din vägledning

Och en anständig begravning
är allt jag vågar önska mig
för jag har svalt lögnen om värdelöshet

VI
Men jag har inte givit upp
Jag har knutit heliumballonger runt mina handleder
Och jag räknar varenda en dag
Varje streck är seger

Jag håller för öronen och blundar
Vågar knappt andas
Jag har öppnat mitt kranium
lindat en mödomshinna om hjärnan
för att oskuld skall innefatta även min själ

VII
Jag trycker händerna mot bröstkorgen
Känner revben
och undrar
Om mitt liv utgår från ett tomrum
Om källådrorna väller fram från inget
Om det finns något kvar att bevara
något kvar att skydda