Den vävda tapeten är en klagomur
Lakanet är gjort av oslipad drivved
Tystnaden är en rostig väckarklocka
Jag staplar sömnlösa torn i mitt fort
Ber att kölden dödar mig innan elden
Ingen kan höra, kommer aldrig förstå
Att vårt äkta hem saknar en adress
Medan visare smälter ruttnar tänder
Då för jag sotade flaskbottnar till ögat
Bevittnar de med nagel inristade ord
I bänken jag förväntar mig somna in på
För ensamheten lärde mig om närhet
Jag tatuerar in misstagen under huden
Förlorar jag nu kommer ni vinna allt