Med experimentromanen Händelser i vakuum slog Ernst Kexman på ett ojämförligt sätt igenom på den svenska parnassens olympiska höjder med dunder och schabrak. Recensenterna jublade och i ett nu hägrade Nobelpriset runt hörnet. Det var bara att sträcka ut handen och greppa det begärliga bytet.

Nästa del i den kritikerrosade trilogin blev Rövhålen i Skurtskogen, vilken på ett smått genialiskt vis varierade temat från den första romanen i serien, individens utsatthet i en mörk, fientlig värld fylld med ytlig tomhet och litterära schabloner.

Sista delen i trilogin, den hett efterlängtade Trisslotter blev verkligen pricken på moset! Samma tema varierades här ytterligare en gång, nu med fokus på vår och författarens egen samtid, där det uppenbarligen gäller att snabbt bli känd för att vara känd utan att behöva anstränga sig. Det är i de snabba klippens tidevarv vi lever, därav den kongeniala titeln, som säger allt men ändå ingenting. Den skulle också med en lika anslående titel kunna kallas Putte Pumas sexattack mot Prinsessan Madeleine, om inte den titeln redan var använd av en av vår tids största och mest betydande författare, allas vår Ragnar Björnelid.

Många stora svenska författare, som fortfarande lever, står nu längtansfullt och frustar i manegen i väntan på det noblaste av priser, nämligen det i litteratur. För någon av dem kommer lyckan troligtvis inom en snar framtid att vara gjord – av pengar –för det har nu gått tillräckligt många år sedan en svensk författare fick det högsta priset av dem alla ur konungens välmanikurerade hand.