Om du fantiserar ihop en historia, vars beståndsdelar alla är hämtade från verkligheten, vilket på ett sätt alltid är fallet, måste du bygga in logiska motsägelser, inkonsekvenser och brister, som gör att din berättelse aldrig, eller blott med svårighet, kan komma att realiseras och manifesteras i vår verkliga, fysiska värld, såvida det inte är just det som är ditt mål. 

Varför? 

Med din berättelse kan vi säga att du ”lägger ett spår” i möjligheternas rymd, en rymd som alltid är mer kvantitativt – möjligen också kvalitativt – omfattande än den faktiska, och om detta spår bygger på premisser hämtade ur verkligheten, om än de icke varit för handen samtidigt, och om din berättelse inte innehåller några logiska brister och motsägelser, kommer verkligheten förr eller senare att växla in på det spår du lagt, om inte förr så när dina premisser någorlunda samtidigt är för handen i verkligheten så som du beskrivit dem i din berättelse. 

Vill du då inte förverkliga din berättelse måste du lägga in logiska motsägelser, brister och inkonsekvenser i din historia, som aldrig kan manifesteras, för att förhindra att din berättelse besannas.

 Jag tror det är därför många historier innehåller motsägelser och ologiska inslag, inte därför att ”författare inte kan skriva bättre”, nej, det är helt enkelt en nödvändighet för att hindra icke önskvärda fantasier från att förverkligas. 

Naturligtvis finns det också författare som utan att tänka på det lägger in inkonsekvenser och bristande logik i sina berättelser, helt enkelt därför att de inte har en tillräckligt vass och logisk fantasi.

 Alla riktigt stora författare vet ju för det mesta att logiska motsägelser måste bakas in i deras berättelser. Kanske har de blivit ”märkta” av konsekvenserna av alltför logiskt uppbyggda och välfungerande berättelser; de har lärt sin läxa på det svåra sättet, genom smärta och lidande. Av den anledningen finns det mera sällan helt logiskt strukturerade och hundraprocentigt trovärdiga fiktionsprodukter.

Verkligheten i sig bara är – bortom all logik, men bakom den finns det hundraprocentigt logiska principer. Det är med dessa principer författare delvis laborerar, varför de måste smyga in vissa logiska brister för sin egen trygghets skull, när de lägger spår i ”möjligheternas rymd”.

Inte underligt om det ibland mitt under författande av en novell eller roman känns som om ”karaktärerna tar över” och ”får ett eget liv”. 

Skrivprocessen kan ses om analog med en logisk slutledning. Först presenteras huvudpersonerna och deras situation samt någon form av problem som ett slags premisser. Sedan startar själva skrivandet av storyn, händelseförloppet, som på ett vis kan ses som analog med en slutledning, om än nya fakta ofta tillkommer under resans gång.

Det är när vissa premisser från början inte varit synliga som det kan verka som om ”karaktärerna tar över”, men det gör det till största delen utifrån premisserna. Det är premisserna som styr och författarens förmåga att utnyttja dessa och tänka logiskt. Det är således en helt naturlig process att det kan kännas som om ”historien eller karaktärerna tar över”, eftersom det är så vårt tänkande fungerar. Det är ingenting underligt eller magiskt med detta förhållande.

Författaren är Gud i sin värld. Glöm inte det. Vi vill bli som Gud. Därför skriver vi. 

Och varje skapande skrivakt har ett syndafall... Glöm inte heller det!