Så långt borta är de, de bortkomna orden.

De som försvann i väktarens aldrig stängda mun och de som spräcktes mellan de klor som sträckte in genom köttet in till det oskyddade hjärtat. Och tryckte till.

(but I am looking)

Du säger det är lätt att leva. Jag säger det är ingen konst om man lärt sig. Men att stå på kanten av universum kräver inte mod, bara ett brinnande blod och fingrar som aldrig slutar söka. Där finns jag.

(no I didn't fall but I didn't want live dead either)

Ändå är det märkligt osynligt. Eller kanske är det bara så begravt. Så skyddat. Av lager. Och sprickorna är så sköra, så svåra att se. Liksom svartblänket.

Eller kanske kan jag bara inte.

(but I am still trying)