Hellre än ljus stoppade hon små tapas i ljusstakarna, och bjöd in oss vandrare, och vi log mot varandra och tyckte illa om oss själva. Det hängde minnen av Berlin och andra platser över spisen; det var svårt att veta vad som var tändpapper och vad som var viktigare än livet här och nu och ingen kunde förstå att det inte spelade någon roll. Det var sådana otacksamma dagar vars visdomslektion kvitterades ut efter tio, tjugo, tjugofem år. Vi är ett efterklokt gäng. Nu tänder hon ljus som andra, men hon stöper dem själv och det är inte bara stearin.

En efter en återvänder vi, utan att veta vad vi ska erbjuda eller kräva. Inga budskap, inga frågor. I hennes rum försvinner möjligheten att ta spjärn mot någonting påtagligt, fastlagt. När möjligheter försvinner kan sorgen svalna.