Andra gången vi träffade på intelligenta livsformer utanför Jordens biosfär var vi förberedda. Men nästan allt var annorlunda. Vi förstår fortfarande inte titanerna, de är så frustrerande likgiltiga. Amazonerna, eller vad den riktiga benämningen nu blir, om alla kan enas, är nyfikna och av den anledningen lättare att förstå och att acceptera. De är förvisso också, med våra mått, mer intelligenta.

En sak de har gemensamt är den strikta uppdelningen i klasser, eller roller, eller yrken. Språken var överraskande enkla att komma underfund med. Det var och är ännu den sociala uppdelningen eller åtskillnaden som ställer till det. För att bättre förstå har vi behövt vända blicken inåt. Totalt oväntat har de största vetenskapliga landvinningarna i denna nya rymdålder skett inom psykologi och sociologi, medan naturvetenskapen i det närmaste stagnerat.

Det är svårt att minnas att vi alldeles nyligen inte kände dessa ulliga plattmaskar, våra kamrater inför språnget ut ut galaxen!

Titan-aporna lämnar vi bakom oss, med lite mer förakt än vi vill erkänna. Just den saken har inte problematiserats i en enda avhandling. När framtiden är så ljus blir skuggorna långa.