Vi går på månkanten Herr Allt och jag. Trollen följer med, lite på avstånd men intensivt nynnande pressenningarnas sorgesång. Med stilen lagd stannar vi till för ett glas filosofiska grundtankar på vägen och doppar tårna i ett hav fyllt av pirater och skrattande kistor. Tänk, säger jag efter en stund, varför är det så att ingenting är som det skall här i världen, konstigt skruvad samman som jag är och ändå så både går och andas jag? Då börjar Herr Allt skratta, så trollen byter tonart i bakgrunden och soldammet ryker omkring oss. Han skrattar så länge att han faktiskt är irriterande. Men när han torkat skrattårarna så skrockar han på sitt allra varmaste Herr Alltvis. Ibland Andeliten är du mer än lovligt korkad. Det kan gott vara att det är mycket som inte är som det skall men du, du är ju skruvad samman just precis så konstigt som du skall.