mellan solstänken
slås jag av destruktionens konstanta närvaro
mina egna dystopiska tankar
och känner hur haken fäster, glaset stelnar i stegen
sedan ser jag intresserat hur essensen av hjärnmassan sipprar ut bland gråsten
och tänker, kanske blir jag aldrig annat än en resa av betraktelser
en instängd i ett kalejdoskåp
för allting som jag närmar mig växer förvrids och ramlar ner
i obegriplighet
jag drar efter andan, försöker som alltid fästa min hud mot intet
men då tar den tunna slanka kroppen
glittret i ögonen och slänget i det grå håret
fatt i mina minnen
som lade hon händerna runt mitt ansikte
och skrattade mjukt och finlandssvenskt
jag gav dig en väska en gång säger hon
jag liksom din pappa
en väska av historier och berg att klättra över
mörker att besöka och is att hacka
och jag vet att du finns
för du såg mig den där gången
du såg mig
så som jag såg dig