Jag kunde aldrig älska en poet,
sa hon
som byggt sitt bo
och sedan lämnat
för en annan värme

ett dussin nässlor
hade fallit fort
och kylan
isat
den vintern

ett obetvingligt ont

Så en vår stod jag
ensam
vid en äng och
såg tid i antal
fjärilar

men i min mage
kändes ingenting
och i mitt bröst
låg strimmor
från ett

brustet hjärtas höst.