Det fanns en tid då jag log,
den tiden kallade jag för den harmoniska tiden.
Men den tiden är nu borta.
Nu ser jag bara mörker omkring mig,
mörker som är som svarta kroater.
Hål som inte kan läkas.
Det gör ont! Ont innuti!
Jag vill komma tillbaka till den harmoniska tiden!
Den tiden då jag hade ett leende på mina läppar.
I dag ler jag inte!
Ler jag så är det ett bittert leende som inte når mina ögon.
Jag undrar vad det var som hände?
Hur kunde den harmoniska tiden försvinna?
Hur kunde livet förändras så att man blir bitter?
Men jag hoppas en dag att jag kan komma tillbaka till den harmoniska tiden.
Det kanske kan bli så en dag vem vet.....
Hoppet är det sista som överger människan.
Jag hoppas och tror att en dag så ser jag ljuset igen
i den mörka tunneln och möter då den harmoniska tiden igen.