jag intar bilder likt tuggor
men hittar bara fragment av det som är mitt
och tänker disträ att om jag vände ut och in på mig själv
skulle jag vara svartmålad inuti
inte så där fint och sirligt, mer Pollock
kasta och spring och ligga raklång i ett orange tåg
och hissarna som sedan kör upp och ned
tar mig till våning efter våning
fyllda av syra och små tingestar som man får lust att sparka

som kompensation äter jag strömming tills jag kräks
försöker följa trådarna i någon annans historia
och klappar på melankolin

den fundamentalt

ointressanta