Han förtunnas

blå neuroner

växer

ådras

genom blodröda

vallmofält

Blommor

hans vingar

smeker

tofsvippegräset

vinden viskar

i hans böljande

vita hår

Med guldstaven stegar

han ut Evigheten

i sekunder

år

Han sjunger

entonigt

enstavigt

sin ensamma visa

ekande mellan bergen

om sorger han

hört o känt

om vägar han

bränt

Änglar fingrar

harpoomslutna

en vaggvisa

för de vita ulliga molnen

ångar mot fjärran

sin fuktiga bädd

han är nära

men ändå rädd

Han surfar

på solstrålar

mot sitt Nirvana

de bränner hans

fotsulor

blir en ton

ett skri

mot Himmelen

en bön

Radbandet

rasslar

gnistrande

pärlor

mot den

himmelskt

svävande ön

Fåglar bygger bo

i hans händer

o flätar hans

långa hår

till en korg

för hans ande

att vila i

De drillar

i hans öron

för att lätta hans

tunga steg

med överjordiska

toners harmoni

Hans ögon

svarta tjärnar

av sorg

för att tvingas

lämna

allt detta sköna

vackra

bakom sig

Men tyngst är att

lämna henne

den mest Älskade

i slagskuggan av deras

väldiga bok

Yddrasil

nere på Jorden

Du

När han kommer

högre upp

i stratossfären

allt kallare

han sveps in i ett

ispansar

endast ögonen glöder

i trosviss glans

I yttre rymden

temperaturen – 273º C

absoluta nollpunkten

all materia stillnar

utan inre chans

Endast tanken rör sig

mycket långsamt

Tills sist stannar

även den

Zero

Tusen hettande stjärnor

i en långsamt snurrande

galax

tinar långsamt mannen

väcker honom strax

Smälter hans dödliga

iskokong

o alla hans cellkärnor

hans innersta essens

började åter dansa

sjunga

sin egen vibrerande

sång

Snart han landar

på en avlägsen ljus

främmande planet

vars namn ingen känner

ingen anar ingen vet

Där finns en underbar

svallande lagun

o under bugande palmer

vinkar en vit gestalt

mot honom

det är Hon hans Allt

hans Älskade

den mest Kära

Du

Hon kommer emot Dig

en själ i böljande tyll

o hälsar Dig välkommen

till denna Paradisiska idyll

ni dansar runt o varandras

innersta för Evigt når

ni smälter ihop till ett

en kärna

en cell

som läker

alla sår

Ni dansar ut i Universums

oändliga Eviga sfär

för alltid henne nära

för Evigt henne

kär

 ~*~

© Bo Himmelsbåge