Jag kommer aldrig, hur jag än försöker, få ner allt det jag vill ha sagt. Det är svårt att skriva ner allt det jag vill tala om för dig. Jag hittar inga ord för allt det som snurrat runt i mitt huvud de senaste 18 månaderna. Framförallt har jag svårt att formulera de tankar och känslor som brottats inuti mig de senaste två.

Jag tror att jag älskar dig, fast jag hatar dig så mycket till och från. Det jag vet är att jag älskade den man som jag träffade för 1 1/2 år sedan på ... Han som det inte var meningen att jag skulle träffa mer än en gång eller två.

Han som jag slagits för sen det att jag så olyckligt föll för honom efter bara några veckors kontakt. Kanske föll jag för honom redan första gången han rörde vid mig.

Jag vet att jag fylls av en sådan obeskrivlig känsla när jag tänker på de där gångerna när vi stod och hånglade vid tunnelbanan och jag inte kunde slita mig ifrån dig för att ta mig hem. Alla de där stunderna som jag hoppas att han också minns.

Han som alltid log med ögonen när han tittade på mig. Han som alltid fick mig att skratta. Han som fick mig att känna mig sådär trygg att det där hålet jag alltid gått runt med försvann.

Han som fick mig att öppna mig och se mig själv. Han som höll om mig på ett sätt som inte kändes kvävande och fel, men helande och rätt. Han som tittade på mig med hungriga ögon och som jag tittade tillbaka på med varken fruktan eller avsky, men samma hunger.

Han som jag faktiskt kunde lyssna på utan att tröttna och flyga iväg någon annan stans i tankarna därför att det han sa kändes värt att lyssna på. Han som jag kunde prata med om saker som jag aldrig tidigare pratat med någon annan om och som jag nu insett att ingen annan förstår.

Han som skrattade åt min arrogans. Han som fick mig att våga vara mig själv utan att vara rädd för att bli missförstådd. Han som lärde mig tillit. Han som lärde mig att bry sig om andra.

Han som tog fram det bra i mig men tillät mig att vara dålig. Han som gav mig den kraft jag saknade och förmågan att skratta bort allt det dåliga.

Han som jag visste att jag skulle kunna spenderar en evighet med utan att tröttna. Han som var min söta och fina och vackra och underbara...

Jag vet att jag var en bättre människa när jag var med honom. Jag vet att han gav mig styrka och ork. Jag vet att jag hade varit död för länge sen utan honom. Jag vet att nu när jag har förlorat honom är jag påväg att bli den jag vara innan vi träffades fast 10ggr värre.

Jag vet att jag lider när jag är ensam. Jag vet att jag lider när jag är nykter. Jag vet att jag lider när jag tillåter mig själv att känna. Jag vet att det känns som att jag ska explodera av all smärta, sorg och besvikelse som jag fylls av när jag tänker på den man som en dag kom på att han inte var kär i mig längre och skyllde min sorg på mig för att jag inte förstått det tidigare.

Finns min ... kvar?

Jag begravde honom vid mitt piano med en flaska vin. Jag spelade och sjöng "no time for us" så gott jag kunde med gråten i halsen.

Jag hoppas ändå att han finns kvar. Att han inte är borta.

För var dag som går blir jag bara mer och mer övertygad om att jag aldrig kommer känna som för honom igen. Jag kan inte ens skymta det där som han hade i någon av de människor jag träffat senaste månaderna. Detta gör mig rädd fast det bara gått två månader sedan du bad mig gå. Jag är på något sätt helt övertygad om att min ... var den som det var meningen att jag skulle vara med och om han inte kommer tillbaka fruktar jag evig ensamhet.

Finns han kvar?
Kommer han komma tillbaka?

Om du träffar honom, hälsa att jag saknar honom... Att jag saknar honom så mycket att det gör ont. Att tanken på att aldrig mer få träffa honom är en smärta i bröstet för stor att formulera med ord. Jag älskar honom...