mina barn
mitt liv
kanske lite till
älskar som det blivit
närvaron och påriktigheten i mig
allt runt omkring börjar sakta ta form och bli vackert igen
men det tar tid
i det liv som varit har avstängningen varit ett måste
ett sätt att överleva
ta sig fram
ett sätt att vara som aldrig får ge riktigt uttryck för vad man känner
är eller tycker
att landa i sig igen

vad är jag nu lixom
vet ju vad jag var
men inte samma nu såklart
åren går ju och formen ändras

älskar mitt rum min tid
men vem är jag nu?