När var det livet blev imorgon? 
Det är ju ingen som lever för evigt.
Och när vi lever är det så smärtsamt
att vi bryts sönder om vi stannar.
Både i det sköra, vackra, outhärdligt underbara. Som i det svarta, groteska, bortom förståndet fruktansvärda. 
Hur är det möjligt? Att vakna varje morgon som människa?
Och bara bli stående och vara i rörelse, samtidigt.
Nej.
Jag begriper det inte. Men jag sträcker armarna ut och faller genom. Varje dag mindre klok. Men kanske lite mera.