Det kröp in en kyla i mig. Kylan satte sig i min ryggrad.

Också ord,jag hörde ekande ord inifrån mig och min ryggrad.

Jag höll upp mina händer mot det tända stearinljuset som stod på mitt bord, jag höll dem så nära att jag nästan brände mig. Händerna blev som självlysande, röda. Jag såg på mina ljusglödande händer och någon pratade med sig själv inne i min ryggrad.

Jag började skratta och skrattade hysteriskt och länge Ingen kan prata i en ryggrad! Men någon var där och pratade.

Skrattet tog slut och istället försökte jag höra orden, men det verkade bara vara meningslösheter, något om taxonomi, domäner och biologisk klassificering…jag vet inte.

Jag fångade min mun, den var på väg bort från mitt ansikte. Jag hade nog skrattat för mycket.

I handen kändes munnen varm, bara tänderna var kalla. Försiktigt knackade jag tillbaka munnen igen, gapade, liksom sträckte på läpparna som när man målar dem och log för att känna efter om den satt ordentligt.

Mina fötter var varma och monologen fortsatte.

Ho, ho, hallå är du där! Någon, en människa, ropade. Titta på mig, snälla! Någon tittade på mig, blinkade med sina ögon och tittade, som ögonen i en kikare. Ögonen är blå, ögonfransarna ljusa. Jag tittade tillbaka men svarade inte för att jag trodde att munnen skulle lossna om jag pratade för mycket. Människan rörde vid mig, tog på min arm. Jag ser människans hand på min arm, men jag känner den inte, jag hör andetagen som inte är mina och vet om människans närvaro. Vet inte om det är trygghet jag upplever eller rädsla. Människan är där, här hos mig, ett sällskap en stund, utanför. Sen blir jag ensam igen, med ryggradsrösten.

Jag tog en värktablett i hopp om att det skulle hjälpa, jag svalde den hel utan vatten, den smakade beskt. Jag läste en essä om ryggradslösa djur, för att stilla oron jag kände över rösten. Jag tänkte att var jag ryggradslös så kunde ingen sitta i ryggraden och prata. Kunde jag bli ryggradslös?

Det finns 990 000 ryggradslösa arter i världen, de kallas även för evertebrater Blötdjur,leddjur, armfotingar och nässeldjur tillhör inte gruppen ryggradsdjur. Gruppen är parafyletisk och omfattar ca.97% av alla djurarter. Alla representanter härstammar från samma anfader, men alla av denne anfaders avkommor är inte inkluderade.

Jag tänkte på sniglar när rösten i min ryggrad presenterade sig och sa att vintern var här. Nu visste jag att rösten var en han. Hans namn var Evert. Evert bad mig att lägga ifrån mig essän, han fick ont i huvudet av den, sa han. Jag lydde, fråga mig inte varför och slängde in essän i ena hörnet av rummet. Mitt rum, med fjärilstapeterna, den gröna luddiga ryamattan som gav illusionen att det växte gräs på golvet och den runda sängen som en pupill mitt i rummet. I taket hade jag klistrat stjärnor som lyste när det blev mörkt. Bokhyllan,ett litet bord och en stol vid fönstret, alltid med den vita rullgardinen nere.

Everts pratande fortsatte och kylan, det blev en del av mig och mina dagar. Min mun lossnade ibland när jag sov och på morgonen fick jag leta efter den bland sängkläderna.

Det var kallt hela tiden trots att jag hade sagt till Evert att jag inte trodde på honom. Burken med värktabletterna var tom, jag hade ätit alla trots att jag visste att de inte hjälpte.

När mina händer fångade fjärilarna i min mage, skrattade han inifrån ryggraden. Han sa att det var meningslöst att försöka ta fasta på verkligheten.

Jag sa att jag ville leva i min utopi helst utan honom, utan någon som tjattrade i min ryggrad.

Då log han inifrån mig och det blev tyst en stund. I tystnaden tog jag en penna och började skriva på rullgardinen. Namn på de ryggradslösa som jag hittade i uppslagsböckerna i min bokhylla: Asknätsfjäril, Aspbarksgnagare, Bred paljettdykare, Bredkantad dykare, Brokig aspmycelbagge, Cinnoberbagge, Citronfläckad kärrtrollslända, Dvärgpärlefjäril, Ekoxe, Flodpärlmussla, Fjällsilversmygare, Grov tallkapuschonbagge…Så vackra namn, som namn på älvor och havsväsen, men de är verkliga, finns här i världen. Men inte i mitt rum, i min värld… där jag är, bara deras namn finns här hos mig. Jag är inte en ryggradslös, inte en ryggradslös.. Jag slutade skriva och blundande, såg den röda zinnobern, glittrande paljetter, silver, guld och pärlor, en skatt och dess vakter dolde sig bland de ryggradslösa.

En dag när jag åt på morgonen hörde jag Everts röst, men det var mina ord. Han talade om för mig att det var viktigt att räkna och hålla rätt på sina revben. Någon kan annars använda dem till stegpinnarna på en stege, betonade han

Jag har alltid varit rädd för det, att bli någons stege. Att bli klättrad på. Det är viktigt att nogsamt avstå. fortsatte Evert. Jag frågade honom vad han menade med avstå och från vad. Att avstå är ett sätt att övervinna, att besegra och inte längre vara slav, övning ger färdighet. Jag övade mig i att avstå eller det jag trodde var att avstå. Att avstå är kanske att inte riktigt leva, att inte finnas, att överlämna sig, att bli fri. Det gjorde jag.

Min kontakt med andra människor hade upphört, inte för att jag ville utan för att det bara blev så. Det störde mig inte längre, vet egentligen inte om ensamheten någonsin har stört mig, den bara är. Talade jag med någon, så var det med Evert. Dessutom hade mina händer slutat fånga fjärilar. Händerna var för det mesta klistrade mot min kropp, ibland skrev jag på rullgardinen. Då använde jag dem. Rullgardinen var snart fylld av namn: Grön flodtrollslända,Hålträdsklokrypare, Högnordisk blåvinge, Kalkkärrsgrynsnäcka, Läderbagge, Nordiskt jordfly,Rödhalsad brunbagge,Smal skuggbagge…

Kylan var kvar och började göra mig stel. För att det inte skulle bli för kallt låste jag in mig i mitt rum. Evert pratade mest hela tiden: ökenstormar, solvindar, offer, att offra kom det inifrån. Jag lyssnade nog mera också.

Jag var vaken hela nätterna och försökte aldrig sova, jag visste att det var så han ville ha det. För att hålla mig vaken sjöng jag melodier utan ord, liksom nynnade tills jag fick ont i huvudet eller så gjorde jag cirklar i luften med mina fötter, tills mina magmuskler värkte.

Jag hörde jag min egen röst, men jag tyckte det var så konstigt för jag visste att jag inte sa något. Min röst kom utifrån, från andra sidan min låsta dörr. Orden minns jag inte, men jag minns att jag någon gång tänkte att Evert var en del av mig nu. Jag började vänta på honom. Utanför.

Mina fötter blev kalla. Jag tänkte att det inte gjorde något. Att avstå.

Jag hörde knackningar på min dörr. Kanske var det någon som saknade mig. Jag svarade inte. Min mun hade lossnat för gott. Jag hade lekt med den en dag så att den gick sönder. Jag hade blåst upp mina kinder och blåst ut luften för fort så att munnen lossnade. Med munnen i handen hade jag spelat på tänderna, som på en xylofon och rytmiskt klapprat med käkarna som kastanjetter, munnen höll inte länge, men ljudet var fint. Evert sa åt mig att det inte hade någon betydelse, att munnen ändå bara var meningslös. Nu hängde munnen trasig på väggen som en slags dekoration. Käkarna och läpparna som en ram runt tungan och tänderna. Att offra.

Tid gick och ingen knackade längre på min dörr. Jag tänkte att jag var bortglömd. Det gjorde inget.Han var ju där. Vi talade om universum. Han sa att människan var en dåre som försökte lista ut universums ursprung eller tillkomst. Ingenting gör någon skillnad bara för att människan vet, en människa är bara molekyler, inget annat…

Jag sa bara att universum för mig var stjärnorna och alla planeter och att jag tyckte om deras existens, att tanken på oändlighet gjorde mig lugn.

Evert växte i min ryggrad. När jag låg på rygg kände jag honom så tydligt att jag nästan såg honom. Snart är din väntan över, viskade han

En morgon hade mina händer lossnat, de låg där på mattan vid sängen. Han sa att jag lika gärna kunde lägga dem tillsammans med essän om ryggradslösa djur.

Jag sparkade in händerna i hörnet där essän låg, han hade ju rätt, jag använde dem inte längre. Jag klev runt i rummet på mina kalla fötter, dunk, dunk, dunk. Jag svängde mina armar fram och tillbaka, huvudet kändes tungt och det tickade i mina tinningar,tick, tick, tick. Inifrån ryggraden styrde Evert mig så att jag skulle kunna räkna mina revben. Din hud måste vara tunn, det får inte vara något emellan, då är det lätt att räkna…att försaka är en dygd.

Mitt på dagen på vår nionde månad tillsammans hörde jag hans andetag och kände en stark doft av dy och fukt. Andetagen var utanför och bakom mig. Jag visste att om jag vände mig om så skulle jag se honom. Själv kunde jag knappt andas. Hjärtat slog fort och hårt. Jag var glad, lättad och livrädd. Glad att han var där hos mig, utanför. Lättad för att min väntan var över. Livrädd för att jag inte skulle känna igen honom. Sakta vände jag mig om och där stod han, vacker och naken inför min blick. Allt vibrerade runt honom och jag kände igen honom, han var vacker som en satyr.

Mitt hjärta som hela tiden varit på plats, började slå i sådan otakt att det blev olidligt. Jag böjde mig framåt och kräktes.

Han log, leendet som jag sett tusentals gånger fast inifrån mig själv.Tystnad.

Du älskar mig, viskade han självsäkert och skrattade så högt och ekande att mina öron drog ihop sig, som små musslor intill mitt huvud.

Så blev allt mörkt och alldeles stilla, tyst och tomt. Jag hörde inte ens mitt eget hjärta, ingenting, bara ett vakuum.

Rummet, det instängda. Det luktar unket och ensamt. På bordet står ett nedbrunnet stearinljus i sin ljusstake. I taket lyser stjärnor.

I ena hörnet av rummet ligger en essä om ryggradslösa djur. Ljuset från gatlyktan utanför silas in genom rullgardinen. Läser namn prydligt skrivna med blå bläckpenna: Apollofjäril, Smalgrynsnäcka, Mördarsnigel, Spetshörnad barkskinnbagge, Stor barkplattbagge, Större Ekbock, Större grynsnäcka, Tjockskalig målarmussla, Violett guldvinge, Väddnätsfjäril…

En människa har överlämnat sig, gett upp i detta rummet.

Utanför är det vinter, en kall frisk vind blåser in när fönstret öppnas och rummet fylls av väggens alla fjärilar.

Andningen, min hävande bröstkorg, jag andas, jag är fri.