Två killar står utanför Hydromacken och kastar sten på en såndär grön papperskorg i metall.

Den är täckt av ett brunt lager bensin.

Ovanför hänger en skrapa som är till för de som nyss tankat och vill torka bort liken från vindrutan.

Insekter har inga känslor.

Växter har inga känslor.

Eller så vill de inte att man ska tro att de är mesiga, blödiga, under acceptensstrecket för nordanvinden.

Det är som den femte kungen från slutet sa: "varje man är en köttsäck som letar styrka i ölkruset och låter sig inte kvida när släggan träffar ytan".

För därunder gömmer sig det sköra mjuka köttet.

Man härdas i duschen efter gympan. Vi kissade på en kille för att han var tjock.

Nu är det jag som är tjock och osäker och svag och kanske är jag en växt eller en fluga på någons vindruta.

Kanske ligger jag död på en BMW påväg till Riviäran.

Men att gråta är ju en vinst, ett mission completed gällande progression och personligt existentiellt drama.

Där har man klarat av hälften av banorna i Final Fantasy tolv.

Ångestreduktion.

Som en modernistisk seger i hinderbanan.

Där någonstans mellan vaggan och graven.

Fy fan för den industriella revolutionen.

Låt mig vara en soffpotatis.