Det är så svårt att vara duktig.
I en stad där det rena prisas, där den formbara hjärnan belönas och den ovane ignoreras.
Önskar ryggen smektes av granris och att fötterna fick känna kalla skogsstigar.
Eller friskt dopp innan morgonkaffet.
För vem kan då bedöma, vem kan då avgöra ens värde.
Ett uppror mot värderingarna behövs, en revolution för det genuina.
Men om upproret sker genom destruktiv skada mot den egna kroppen så väntar endast isolering.
För i prestationen glöms den viktigaste faktorn bort.
Det är hos vännerna, hos dina nära som värmen finns.
Inte i lönen eller chefens feedback.
Kanske behöver skogens väktare bryta sig loss ur gamla bojor och krama musten ur stadens stam, innan solens strålar kan nå den svages själ på nytt.