Vi går hand i hand längs med gågatan. Det enda som inte gör att jag kvävs är den svala brisen som letar sig ner mellan husen. En lock har fallit ner ur håruppsättningen och klistrar sig fast i nacken. Varför kan det inte stanna perfekt som det var? Det triggar, det kittlas, det är irriterande. Ska nu solstrålarna ersättas av mörkrets långa skuggor? Ofrivilligt stannar jag till framför vår restaurang. En omild knyck med handen gör att vi fortsätter på vår dömda helvetesfärd. Det passar förstås dig alldeles utmärkt att stanna till framför guldsmedens skyltfönster. Här smids de kedjor som snart ska fjättra mig till dig för evigt. För att understryka din makt drar du mig in till dig i en så kallad öm omfamning. Men för mig är du en orm som kramar ihjäl sitt byte, du kramar ihjäl mig. Det är bara en tidsfråga innan jag ligger kall framför dina fötter. Du viskar obehagliga sanningar och osanningar i mina öron. Ord jag har lärt mig att tro på. Snälla lätta ditt grepp om mig, låt mig få andas lite till. Ett tryck över min nacke med ett tydligt budskap. Nu ska vi hem. Solstrålarna håller på att försvinna och likaså gör din välvilja. Med äcklad motvilja känner jag din hand mot mitt skulderblad som sedan letar sig ner för min rygg. Kan jag inte bara få sitta hos mannen där borta på uteserveringen? Kan jag inte bara få sitta hos honom som liknar min pappa och prata strunt till långt in på natten? Dömda går vi där, du och jag, vi leker med varandras sinnen och dansar en dödsdans i solens sista strålar.