- Jag är så trött på män som dyrkar Tärningsspelaren, sa hon.

- Jag äger ett exemplar, sa jag.

Stämningen i rummet fick en kraftig knuff.

Hon suckade.

- Näej, inte en till.

- Men jag har inte läst den. Jag köpte boken för att ha något i närheten som fullkomligt kan sluka mig när jag som mest behöver det.

Hon såg på mig med en känsla i blicken som hastigt rusade mot hopplös olust.

Själv var jag så upprymd över min snabba replik att jag inte märkte av att hon hade gett sig av.

Men, tänkte jag sen, var sjutton hade jag lagt boken?