Det var i skymningen en av ni första kalla nätterna som ni tre gav er ut för att leta efter slakthuset. Det var hans bil, och han körde. Du satt i baksätet, bakom föraren. Det skulle enligt uppgift ligga utanför staden, någonstans i triangeln mellan grustaget, skjutbanan och soptippen. Det skulle vara ett litet grönmålat skjul bland träden, utan fönster på framsidan och med gammalt levrat blod på väggarna. Bakom skjulet låg ben från olika djur slängda, knäckta och kapade på olika ledder. Det skulle vara övergivet.

Du hade kartan i knät, och han lyssnade halvhjärtat på dina beskrivningar. Hon käftade hela tiden emot. Ni vek av från motorvägen, strax utanför den sista stadsdelen i utkanten, och hamnade i ett ödeland. Bilen kämpade uppför en backe, vek genom en dunge, och ni såg fält av ogräs sträcka sig mot horisonten och mot skogen. Från grustaget kom en lastbil med krossad sten. Chauffören tittade genom ögonbrynen och tryckte på gasen. När dammolnet lagt sig klev ni ut. Han tände en cigarett. Hon bråkade med tändaren, och lånade inte hans. Hon sa något frätande om alla hans brudar. Han himlade med ögonen. Du påpekade att det här inte var den väg du pekat ut.

”Tjat, tjat. Korka ut huvudet ur röven nångång. Vi ska till slakthuset, inte till centrum.”

Hon vinkade upp er över en kulle, och ni fann sig tittande ner på en slö grön pöl, full med bruna vattenväxter, med minst hundra meter diameter. Den var uppenbart konstgjord, av någon orimlig anledning.

”Vi måste kolla dungen. Sen åker vi.”

Han vände tillbaka mot träden, och du och hon kom efter. Hon skakade på huvudet och log åt dig. Under träden stod en dammig grävskopa och en grön barrack på hjul. Det var rätt färg i alla fall. Ni slog några lovar runt den, och tittade in genom fönstren. Där syntes bara vita gardiner med små rutor. Han var framme och ryckte i dörren, medan hon stod lutad mot bilen och väntade. Du gick och pissade mot ett träd. När du kom tillbaka hade de fimpat sina cigaretter och satt i bilen. Han trummade med fingrarna. Hon nynnade. Du vände kartan ett kvarts varv medsols och pekade åt höger.

”Vänster var det ju nyss.”

Du svarade inte. Hon tittade genom fönstret. Han vred om startnyckeln två gånger innan bilen gick igång ordentligt. Han började berätta om någon sexuell eskapad. Hon tog upp nynnandet igen. Du föreslog att ni skulle åka mot skjutbanan. I en krök rann en bäck under vägen. En cykel stod mitt i vägen, och han bromsade häftigt och styrde ut på kanten. Några meter därifrån stod en liten pojke med kikare om halsen. Ogräset nådde honom till midjan. Han vände sig inte om.

”Kolla han där! Vi kan fråga honom om vägen.”

”Vad fan gör han här ute? Står han i busken och runkar av kanske.”

”Antagligen. Vad mer har ungar för sig.”

”Säg såhär: Du, vi är ute och letar efter ett slakthus. Vet du vart det har tagit vägen?”

Han klev ur bilen, och tog tillfället i akt att tända en cigarett. Tydligen samma som han rökt på förut. Pojken gestikulerade lite ute bland syran och älggräset. Hon trummade med fingrarna.

”Han borde skjutas. Det ska jag säga till honom. Vi kommer aldrig fram i den här takten. Det ska vara levrat blod på väggarna och golvet. Och avsågade ben överallt. Ett kranium som någon bara kapat av, såhär.”

Han kom och satte sig igen.

”Killen hade visst byxorna på sig. Han sa att vi skulle ta av däråt, för att komma till soptippen. \'Min pappa jobbar där. Men de håller på att göra golfbana av den nu förstår du. De mäter upp och har sig. Min pappa spelar golf.\' Ja säkert. Undrar fortfarande vad han gör här ute. Nu tittar han i kikaren.”

Pojken tittade i kikaren. Ni åkte in i själva grustaget, nerför en backe, med sikten helt skymd av grå högar. Ännu en lastbil lastade flaket fullt. På andra sidan staden fortgick koncentrerat arbete med att förvandla några hektar åkermark till avfarter och rondeller. Antingen det, eller så behövde något annat täckas över och glömmas.

”Du borde skjutas.”

Hon petade med sina cigaretter igen. Nej hon tänkte inte röka i bilen.

”Eller hur. Han borde skjutas. I båda fötterna och sedan i händerna. Kanske i skrevet också.”

Hon flinade upp sig och sjöng högt nu. Han svängde kraftigt höger, över ett gupp och en torkad vattenpöl som fick fjädringen att högljutt klaga och svängde ner på en igenväxt väg mellan två kärrliknande diken.

”Du är alltför vänlig. Och en moralisk förebild för oss alla. Och rök inte i bilen.”

”Jag svarar nej på alla frågorna. Det här kan inte vara rätt väg. Aldrig.”

Du vred kartan ett kvarts varv till, antingen rätt eller till samma läge som förut. Han skakade på huvudet, vände sig över axeln och backade alldeles för fort och vårdlöst hela sträckan tillbaka den torkade pölen. Bakhjulen gick ner i diket när han vände fordonet, och körde tillbaka upp till grustaget. Lastbilen hade också vänt, och spärrade vägen tillbaka till dungen. Chauffören satt på en fällstol och tittade på solnedgången. Hans ansikte var blått av stendamm. Istället tog ni till höger kring en grushög, och hamnade snart i ekskogen. Färgerna började dra sig undan till öppna platser, och himlen var rosa. Han nynnade. Hon pratade om religionshistoria. Ingen kan ha lyssnat på din vägbeskrivning, men han svängde ändå av på vägen som borde leda till skjutbanan.

”Jag tror jag ändrat mig. Först i händerna och sedan i fötterna. Eller kanske varannan. Och sedan i låren. Det borde räcka.”

Ni svängde över en gård mot ett par skyltar om privat område, och hamnade på en ännu sämre väg bakom den. Gräs och sly prasslade mot bilens underrede. Till vänster hade ni skogen och en förbipasserande jordkällare, med grön dörr, och till höger ett fält där odlingen var slut för i år. Ungefär halvvägs fram till skogsfronten där fältet slutade, och antagligen vägen också, mötte ni en joggare med grått skägg och glansiga blå shorts. Det luktade skarpt av svett när han vevade ner rutan och hälsade på joggaren.

”Här ska ni inte vara. Här finns inget att hämta ser ni. Vägen slutar där borta.”

”Så där finns ingenting därborta?”

”Inte ett smack. Så där har ni kommit helt fel.”

”Vi ska till soptippen.”

”Oj oj oj. Då måste ni tillbaka ut på motorvägen ser ni. Här finns det ingenting.&rdqou;

”Då får vi vända därnere.”

”Nej nej det går inte alls. Finns inte plats för en hel bil. Jag kan vinka er om ni backar.”

”Jaha. Gör det.”

Ni såg joggarens gula leende i backspegeln när ni körde tillbaka över gården, mot baksidorna av de två skyltarna, och tillbaka på vägen. Ni såg hans shorts fladdra tillbaka mot skogen.

”Du skulle ha sagt såhär: Du, vi är ute och letar efter ett slakthus. Är det här någonstans?”

Framme vid skjutbanan såg ni fortfarande att husen är rödfärgade. Enligt anslaget delades banan mellan ett gäng föreningar för skytte och jakt, samt den lokala rasradikala milisen. Ni stannade och han och hon tog sig varsin cigarett. Ni gick och sparkade på bråten vid själva skjutbanan och kisade bort mot måltavlorna. Han ryckte i låsen. Milisen hade ett eget rött litet skjul, med en kitschig version av landskapsvapnet på dörren. På sidan fanns ett litet fyrdelat fönster med handblåst glas. Hon knäckte det med en sten.

På vägen till soptippen stannade ni på ett par avtagsvägar och snokade i buskarna. Det var helt mörkt när ni kom fram till soptippens grindar, som var låsta. Ni hade närmat er bebyggelsen igen. Här fanns det asfalt. Du nynnade. Han trummade med fingrarna på ratten. Hon tittade ut genom fönstret. Ni svängde av på en mindre väg och stannade bilen en bit in, där skogen började se skräpig ut. Kartonger, plast, tyg och matrester som blåst av från sopberget låg spritt bland mossa och tallar. På träden hängde förbudsskyltar av olika slag: tillträde förbjudet, militärt område, explosionsfara. En sprucken spegel med mässingsram stod lutad mot en ungbjörk. Han stannade för att spegla sig.

Ni gick genom skogsbältet och kom ut på soptippen. En liten väg gick längs kanten på sopbergen, och sprängblock låg på andra sidan. En del av skräpet hade skyfflats över, och det kändes osäkert att gå på, som om det tänkte kollapsa under era fötter. Du la inte riktigt märke till stanken förrän ni var uppe på toppen. Han grinade illa redan nere på vägen. Hon nynnade. Ni tittade ut över sopfältet under tystnad. Här uppe fanns fortfarande lite ljus kvar, och ni urskilde plastpåsar i olika fäger. Fåglar flög fram och tillbaka.

Så kom en bil körande på vägen. En vakt hoppade ur och ropade upp mot er.

”Kom ner därifrån! Omedelbart! Vad gör ni här inne!&rdqou;

Han mönstrade er med ögon som om han undrade var ni gömt ert knark. Det var ju uppenbart att ni tänkt förskansa er på soptippen för att fixa och somna bland soporna.

”Vi skulle bara titta lite på soptippen.”

”Stick härifrån! Här är det jag som vaktar soporna.”

Han motade ut er i skogen igen, över sprängblocken, och ni gick tillbaka till bilen. Det var riktigt mörkt och ni snubblade och vägen tog tre gånger så lång tid som vägen dit. Näsborrarna luktade sopor. Hon petade med sina cigaretter. Nej hon skulle inte röka i bilen. Du tittade ner på din karta, och den markerade triangeln.

”Du skulle ha sagt: Du, vi letar efter ett slakthus. Vet du något om det?”

”Håll käften.”

På väg tillbaka till motorvägen fanns en avfart du inte kunde hitta på kartan. Han svängde genast in. Hon protesterade. Du vred på kartan igen. Motorvägens ljus lyste i bakgrunden. Vägen ledde uppför en allé, och fram till en kyrka. Ni klev ur igen. Också motorvägens ljud nådde hit. Det var en liten kyrkogård, med muren på norrsidan tätt tryckt mot kyrkväggen. Några metallkors med ornament skramlade i vinden.

Han och hon rökte fler cigaretter. Du frös och stängde till jackan. Han och hon spatserade uppför grusgången och sprätte med fötterna. Gamla kastanjer växte på kyrkogården. De gjorde sig redo att fälla löv och taggiga bepansrade frön. Du såg en rörelse uppe vid kyrkporten och pekade. Ni tystnade och slank in bakom ett träd. Du var feg och kröp ihop i skuggan av muren.

”Släck glöden.”

Det var kyrkporten som öppnats. Ur mörkret där inne klev en mager karl med fjällrävenjacka och tovor i hår och skägg. Han släpade en död kropp efter sig. Han pustade, lämnade liket på trappan och gick in igen för att slänga ut en spade, som studsade högljutt i gruset. Porten stängdes. Han såg ut att tänka efter, sedan tog han spaden och krossade likets ansikte med flatsidan av bladet. Han drog liket vidare mot norrsidan.

Tillbaka i bilen tände motorn genast vid första försöket. En röd Volvo hade kört upp på parkeringen och stod snett framför grinden. Två tonåringar satt i den: en pojke och en flicka. Flickan tittade upp mot kyrkan, där mannen med med skägget var tillbaka vid porten, och tittade ner mot parkeringen, lutad på sin spade. Ljusen från motorvägen lyste upp honom. Pojken pratade i mobiltelefon.

”Kan ni fatta vilket jobb. \'Jaha. Här är jag. Det är jag som vaktar soporna, så ingen kommer hit och tar dem.\' Fan.”

Han svängde ut på motorvägen igen, in mot staden.

”Ta vägen förbi nattöppna macken. Jag vill ta en kaffe.”

”Han ringer nog till polisen. Sen kommer prästen och viger dem och välsignar graven.”

”Vi skulle ha sagt till dem: Hörni, vi letar efter ett slakthus. Ni vet inte?”

”Lägger du av med detdär ikväll eller ska jag gräva ner dig på norrsidan med köttfärs till ansikte?”

Han nynnade. Du berättade om några sexuella eskapader, som antagligen inte var sanna. Hon trummade med fingrarna mot instrumentpanelen. Gult och rött ljus strömmade från den nattöppna macken. Rummet var rymligt och luftkonditionerat och i företagets färger. Det var somi en mataffär med prislapparna muliplicerade med fem. Taxichaufförerna kom in en efter en för att fylla på sina kaffemuggar, som de tydligen köpt vid automaten till höger om disken. Han sa att den faktiskt bryggde kaffet åt en, istället för att bara hälla vatten genom pulver. Hon sa att den bara var slö och kaffet ljummet. Du köpte latte för tolv kronor. Ni satte er på rastplatsbordet utanför och han och hon tog upp sin avbrutna rökning.