Distinktionen mellan känsla och tanke
som om de vore ett inoljat älskande par och
löst upp allt vad friktion heter
(drömscenario, utopiskt).

Kompromissande med sig själva
till den gräns att istället för förening
blir de upplösta till intet (eller alltet).

Omöjligt att vara sin egen domare
i denna kamp
och med all denna publik
som pillar sig i kroppens mittpunkts sår
tills att det blir infekterat.

Stående med ryggen mot skådespelet.
Låt oss satsa på vinst,
vilken insats vågar vi oss på?
(Förståndet eller sinnenas njutning).

Att konsekvent följa det förnöjda förnuftets väg
eller den omättliga känslans.
Vem har förresten uppfostrat dessa båda parter?
Existerar de överhuvudtaget
eller är de egentligen lika goda kålsupare båda två?

Tanken känns alltid.
Känner tanken alltid.
Alltid känner tanken.
Tig still min tanke, låt mig känna.
Tig still min känsla, låt mig tänka.

Som ett andetag synkroniserat med kroppen,
in och ut,
flödar dessa stoff.

I det för stunden omätbara rum,
kallat mitt liv.