tillbaka i blicken, ser ömsom
framåt och bakåt
som att slå på och av
ändå helt beroende av sitt samspel
i nuet

en svår konst att utöva
(kanske inte)
för en som är sin egna
väl uppassade retoriker

(men! läran om att lyssna, känna, lukta, smaka och se...?)
förvirrar mig och skapar ett evigt nummer
av möjligt tänkbara situationer och rum

alla faller vi platt någon gång
mitt framför näsan
(ja det är ju där vi är!)

får dock bilder i huvudet
av något som gnager i båda ytterkanterna
mot mitten, mig och det där
"medvetandet i nuet"

(Hallå! här är jag, -var?, försent...)