Kanske är njutning en omöjlighet; så fort man blir medveten om att man faktiskt njuter av något, så är ögonblicket över. Njutning borde ge positiva associationer.  Tveksam... vet inte... Jag tänker förbjudet, jag tänker kravfyllt, jag tänker skuld. Får inte känna njutning? Enligt vem? Varför? Därför att man njuter när man borde arbeta? Om man njuter medan man arbetar så bevisar det att man i själva verket inte arbetar? Livet bör genomlidas, inte njutas? För att man blir klok av lidande, men dum av njutningar? Det låter för dumt för att vara sant. Krav att njuta; vacker musik, vackra blommor, god mat, strålande utsikt, inspirerande samtal, närhet till en annan människa... kan man tvinga sig att njuta därför att man borde? Nej. Man borde njuta av sådan som man tar för självklart. Rent vatten i kranen. En lampa som lyser, en fungerande spis, ett kylskåp.

Man borde, men orkar inte. Skuld; hur kan man njuta när så många andra lider? Hur kan man njuta av att vara frisk när så många andra är sjuka? Hur kan man njuta av att slippa smärta när så många andra har ont? Hur kan man njuta av friden medan så många andra lever i kaos? Den förbjudna njutningen. Njutningen som stulits från någon annan. En njutning som tillhör någon annan. Hör vad jag säger: kommer en enda människa må bättre, ha mindre ont, leva ett lugnare liv, för att du avstår från att njuta? Nej, nej, och nej.