I somras tillbringade jag några sköna semesterdagar på Gotland tillsammans med min goda vän Barbro. Vi bodde på en enkel men bra Bed and Breakfast på öns södra del, och besökte bland annat en av Sveriges största vindkraftsparker belägen längst ut på Näsudden, en halvö på Gotlands västkust och med Burgsviken i öster. Vindkraftsparken omfattar i dag åtminstonde ett hundratal vindkraftsverk.

Vi kände inte till dess existens och blev minst sagt förvånade då den ljudlöst och sakta reste sig över horisonten; en imponerande och samtidigt glädjande syn.
Att vi behöver minska utsläppen av koldioxid radikalt ses väl i dag som en självklarhet för de allra flesta av oss; vindkraften är då en av många rena eller realtivt rena energikällor som vi får basera vårt energibehov på.

Vi parkerade bilen och gick sedan sakta nästan vördnadsfullt in i något av ett tempel, till synes helgat åt vår egen överlevnad. Runt om oss reser sig höga och smäckra kolonner; mjuka, väldiga och tysta. Vi kommer på oss med att viska, undrar så varför och skrattar. Vi prövar lite försiktigt med vanlig samtalston och då solen och vinden inte har något att invända börjar vi strosa lite på måfå.

Vin! Barbros rop får mig att snabbt vända mig om. Framför oss breder en liten vinodling ut sig; dess små rankor fyller rummet kring de viskande turbinerna. Värmen ligger på och de gröna bladen häver sig, kränger, som knappt förnimbara andetag och inför våra ögon förvandlas de i denna höga och heta maskinhall till relästationer mellan en flödande men nyckfull natur och vårt eget outömliga behov av energi.

Här! Hur kan det komma sig? Vi tittar upp mot de roterande bladen i något sorts intuitivt hopp att de ska säga oss något, hälsa oss välkomna och be oss stanna en stund och smaka på vad huset har att bjuda.

Jo, något hörs, en viskning kanske; något eller någon vill kanske berätta om väderkvarnar, vinfat och buteljer, om amforor, akvedukter och vattenhjul, dammar och dragdjur; att oxens till synes tröstlösa vandring runt, runt, faktiskt också ledde framåt i samma riktning som den vind som fyllde skeppets segel och kvarnens vingar. I dag är oxen inte bunden av tyngdlagen utan kryssar lätt och vänligt genom dess kraftfält, uppåt, genom himmelens nio sfärer, landar så på mars och utforskar den med en nyfikenhet utan gräns.

Innan vi börjar gå mot bilen tar vi några foton och spånar kring detta för oss lite ovanliga faktum, att finna en vinodling som när och vattnar en trädgård av vindturbiner! Men, säger vi, den mjuka runda druvan har ju i alla tider låtit sig smekas och befruktas av solen, jorden och vinden.

Tillsammans har de format denna starka pelare, nej, dragit den ur myllan: vinrankan, nervcell och synaps för så många trådar i vår kulturella väv. Vår skira lilla lägel har alstrat och förlöst mycket av den energi och kunskap som rest denna höga och ljusa läsesal.

Kanske kan vi längre fram förlita oss på en eller några dominerande tekniker för att alstra energi, såsom solkraft och nya säkrare former av kärnkraft; men tills vidare, kanske för all framtid, får vi bygga vår energiförsörjning på en mångfald av källor. Energieffektiva produktions-och transportsystem samt en allmän medvetenhet om vikten av att hushålla, är självklara delar av detta.

För något av en läsesal och bibliotek, och varför inte också en think-tank, är väl denna vindkraftspark; resultatet av ett sedan årtusenden pågående samtal, en ständig rotation och förnyelse av tankar, idéer, hugskott och argument. Kring härden och kvällsvarden har dagens erfarenheter värderats och vägts, och nya resor och projekt har fötts och förverkligats.

I denna civilisatoriska smedja har vinet, för många, och på många platser och under långa tider, varit en av tankens förlösande gnistor. Innan vi sätter oss i bilen vänder vi än en gång blickarna mot ljuset, havet, de smäckra pelarna och de spirande rankorna.